I tv-serien “The Crown” sammanfattas Margaret Thatchers politiska ideal när hon i en radiointervju ställer den retoriska frågan: Vilken sjuksköterska är bäst; den som tar hand om alla behov och säkerställer att patienten kan ligga kvar i sängen eller den som uppmuntrar patienten att komma upp, ta några steg och bli starkare?
Serien anklagas från vissa håll för att göra en karikatyr av verklighetens brittiska premiärminister, medan andra lovordar gestaltningen. Thatcher var en kompromisslös och därför kontroversiell politiker. Hatad av vänstern för att begränsa strejkrätten. Hyllad av högern för sina avregleringar.
Utan att recensera vilka politiska beslut som var rätt och fel i 1980-talets Storbritannien, kan man konstatera att Margaret Thatcher - både tv-seriens och dess verkliga förlaga - har något att lära svenska politiker.
Allra mest borde borgerliga makthavare ta efter hennes inställning till egenansvar. Nutidens socialdemokrater är den sjuksköterska som övervårdar. Borgerlighetens stora misstag är att försöka tävla i samma gren.
Går vården på knäna, är Ebba Busch där och vill puffa upp kudden med ett par miljarder till. Är företagen nära konkurs, serverar Annie Lööf ett generöst stimulanspaket. Om invandrarbarn inte lär sig svenska, stavas Nyamko Sabunis lösning fler förskollärare.
Sådana åtgärder kan visserligen vara av värde, men är en utveckling av, och inte en utmanare till ett socialdemokratiskt synsätt. Grundtanken är att endast statliga insatser kan lösa samhällsproblem. Konsekvensen blir att människor ses som objekt, snarare än subjekt med möjlighet att förändra sin situation.
Både dagens socialdemokrati och borgerlighet har här missförstått något grundläggande. Medelsvensson är ingen barmhärtig samarit, utan betalar skatt för att få nyttja offentliga tjänster. Svenskarna gillar egenmakt. Välfärden är ett statsindividuellt projekt. Alliansens valseger 2006 är en följd av den insikten. Senare lyckades Jan Björklund vända skoldebatten, från att handla om mer pengar, till att elever är tvungna att plugga om de ska lära sig något.
“Att ställa krav är att bry sig”-mentaliteten måste förstärkas. Visst anas tendenser, som Moderaternas kriminalpolitik. Men den är mer en reaktion på stämningsläget än opinionsledande, och i ärlighetens namn ett ganska mjukt exempel på hårdare tag.
En mer thatchersk inställning till samhällsproblem är nödvändig. Nyanlända har ett ansvar för integrationen. Det är, trots allt, knappast ett oöverstigligt projekt att komma i kontakt med svenskar om man bor i Sverige. Likaså ska arbetslösa kunna ställa sig till arbetsmarknadens förfogande. Jobb finns, men man kan vara tvungen att utbilda sig, pendla eller flytta.
Givetvis är världen inte svartvit. En sjuksköterska behöver båda inställningarna i exemplet ovan, och detsamma gäller politiker. I dag tiltar dock debatten åt omhändertagande-hållet, trots att folk också vill se egenansvar. En svensk järnlady kan vinna val.
