Liberalerna är oense. Igen. Den här gången handlar det om partiets integrationspolitik och synen på nationalism.
Det finns två läger. I det ena befinner sig riksdagsledamoten Mauricio Rojas, mångårig debattör i integrationsfrågor. Han är en av de starkaste rösterna för att Liberalerna ska bana väg för en nationalism som ligger långt bort ifrån den sverigedemokratiska versionen: en liberal nationalism.
”Vi liberaler kan och bör utveckla ett nationellt projekt som är SD:s motsats”, menar Rojas i ett reportage i Aftonbladet (14/8). Rojas förordar en inkluderande nationalism där alla, oavsett härkomst, kan samlas tack vare en gemensam referensram när det gäller svensk kultur, historia och språk, men där ingen tvingas utradera sitt kulturella arv.
I det andra lägret befinner sig bland annat liberalen Jan Jönsson, oppositionsborgarråd i Stockholms stad och en av Tidöavtalets mest högljudda kritiker. ”Jag och stora delar av partiet har alltid sett nationalismen i dess renodlade bemärkelse som vår motpol”, säger Jönsson i samma artikel.
Jönssons syn på nationalism är ett bra exempel på hur missförstådd idén har blivit i svensk debatt.
För det första blandar man ofta ihop chauvinism, att förhärliga den egna gruppen på andra gruppers bekostnad, med nationalism – en gemenskap inom nationens gränser. För det andra behöver det inte finnas något motsatsförhållande mellan liberalism och nationalism. Tvärtom finns det gott om liberala filosofer och tänkare genom tiderna som har sett nationalstaten, och den nationella gemenskapen, som en garant för den liberala demokratin och ett samhälle där medborgerliga fri- och rättigheter kan upprätthållas.
Över huvud taget känns den svenska debatten om nationalism yrvaken. Men så är Sverige ett ungt invandrarland ur ett historiskt perspektiv. Medan andra länder har behövt förhålla sig till den här diskussionen i flera hundra år var Sverige ett utvandrarland fram till bara 90 år sedan.
Så länge som Sverige var ett homogent land med ett fåtal minoriteter, där merparten talade svenska, behövdes egentligen ingen debatt om nationalism. Det var så självklart att alla hade gemensamma referensramar, att alla läste samma böcker för sina barn och tittade på samma tv-program att det inte fanns något att diskutera.
Det fanns inget behov av att skapa nationell sammanhållning eftersom man kunde ta den för givet. Men så är det inte längre. Sverige är ett multietniskt land där var femte person är född någon annanstans.
Om Sverige inte bara ska vara en administrativ enhet, där det enda människor har gemensamt är att de alla behöver fylla i en årlig deklaration till Skatteverket, behöver en känsla av nationell sammanhållning skapas avsiktligt. Exempelvis genom en politik som syftar till att vi alla talar samma språk, förstår vilka normer som gäller i samhället och har en samsyn kring vad som utmärker Sverige.
Att skapa en nationell sammanhållning betyder inte att någon behöver ge upp sin eller sina föräldrars kultur eller förneka sitt ursprung. En modern nationalism kan vara öppen och bejaka olikheter. Men det krävs en gemensam grund, och någon form av minsta gemensamma nämnare. Något som dessvärre saknas i Sverige i dag.
Förhoppningsvis blir det Rojas sida som vinner striden om nationalismen inom Liberalerna.
