Masskjutningen i Örebro är den värsta i sitt slag i svensk historia. Minst 11 människor har fått sätta livet till och ytterligare ett antal är skadade. För de drabbade och deras anhöriga är det förstås en tragedi som kommer att förändra deras liv för all framtid. För Sverige som samhälle är det ännu en påminnelse om att det grova och brutala våld som blivit ett allt för vanligt inslag.
Det är alldeles för tidigt att dra några tydliga politiska slutsatser av det inträffade. Men Polisens teori i nuläget är att gärningsmannen agerat på egen hand och utan ideologiska motiv. Det finns inget som tyder på att gärningsmannen skulle ha kopplingar till terrororganisationer, extremistmiljöer eller gängkriminalitet. Det kan förstås ändras. Vad som däremot redan framkommit är att gärningsmannen var socialt isolerad, tidigare hade nolltaxerat samt bytt namn. Han beskrivs som ”udda” och saknade arbete, men hade samtidigt vapenlicens.
Någon typisk ”skolskjutning” rör det sig inte om. Det har i skrivande stund inte ens framkommit om gärningsmannen var elev på skolan. Men framför allt sticker gärningsmannens i detta sammanhang höga ålder ut. Han uppges vara 35 år gammal. Offren ska också ha varit vuxna komvuxelever. Det är ingen ungdom som spårat ur.
Vi vill gärna ha förklaringar till enskilda händelser av det här slaget, även när det kanske inte finns någon tydlig förklaring. Psykisk ohälsa har säkerligen spelat en roll här, likaså att mannen hade tillgång till vad som uppges vara ett halvautomatisk jaktvapen. Det kan finnas skäl att satsa mer på psykiatrin, se över skalskyddet på skolor och möjligen även hur vapenlicenser delas ut.
Men man bör ha klart för sig att inga sådana åtgärder kan garantera oss skydd mot händelser av det här slaget. Det är inte ens troligt att de är särskilt effektiva, mer än på marginalen. Skolor kan aldrig bli hermetiskt tillslutna skyddsrum, det gäller i ännu högre grad andra offentliga platser som bibliotek, vårdcentraler eller besökskontor hos Arbetsförmedlingen och Försäkringskassan – för att inte tala om köpcentrum eller gator och torg. De flesta skjutvapendåd begås inte med licens utan med illegala vapen som i dag flödar över på den kriminella marknaden. Slutligen är det en illusion att psykiatrin kan fånga upp alla som befinner sig i riskzonen för att begå våldsdåd. Det förutsätter normalt sett och till att börja med att gärningsmannen själv sökt vård.
Det är helt enkelt svårt att komma åt ondskan med precisionsåtgärder. Däremot kan vi tänka över hur vårt samhälle i stort ser ut i dag och hur våldsdåd av det här slaget kan förebyggas. För massivt våld har faktiskt inte varit något ”normalt” i Sverige tidigare, åtminstone inte i modern tid, något som vi bara ska räkna med sker då och då.
Internet och sociala medier har givit oss oändliga möjligheter, men även skapat destruktiva kaninhål som den som mår psykiskt dåligt kan sjunka ned i. Ofta går politisk extremism och digital självradikalisering hand i hand med social isolering och psykisk ohälsa, kanske självmordsförsök. Men vissa blir utåtagerande. Ren sadism, våld mot oskyldiga och grov misshandel torgförs i dag på nätet som underhållning.
Samhället behöver slå vakt om sin sociala väv. Vi är i grunden sociala varelser. Människor behöver få stöd och fångas upp av andra människor i deras närhet. Ett samhälle där familjer, grannar och vänner ges förutsättningar att spela en konstruktiv roll är mer robust än ett samhälle som förlitar sig på att myndigheter ska lösa alla våra individuella problem eller ett samhälle där konkurrens är det enda ledmotivet.
Kriminalitet, extremism och utbredd psykisk ohälsa är alla tecken på att något inte står rätt till med själva grunden för vårt samhälle. I värsta fall får det dödliga följder. Det är något svenska politiker av alla kulörer borde fundera mer över.
