Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Sverige är ytterligheternas land

Att låta samhällsproblem växa till sig innebär att det till slut krävs drastiska lösningar för att lösa dem. Det är ingen bra ordning för politiken.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Sent på tisdagskvällen rånades en tonåring i Göteborg av tio personer i ett garage. Han lämnas nästan naken och med ett avskuret öra. Den nivån av brutalitet, upprepad tillräckligt många gånger, kommer förändra många svenskars uppfattning om vilket samhälle vi lever i.

Det är inte konstigt. Om ett rån, i centrala stadsdelen Landala snarast påminner om något som skulle ha skett i en krigshärd i Syrien, då kommer kraven på handling komma snabbt. Stödet för radikal förändring av rättsvårdande myndigheters befogenheter lär öka betydligt.

Om våldet sträcker sig långt bortom kriminella kretsar och dessutom, i högre utsträckning, sprider sig till påstått trygga stadsdelar kommer kraven på förändring snabbt.

Samhällsutvecklingen i Sverige kan liknas vid en pendel vars rörelser blir för häftiga. Först intalar sig många att Sverige är ett tryggt och harmoniskt föredöme för världen. Där hårda straff och polisiär repression inte behövs, ty välfärdstaten löser sådant med preventiva åtgärder. Sedan svänger pendeln och, från ingenstans tycks det, kommer gängkrig, brutalitet och en sorts beteende som påminner om världens mest våldsamma platser.

Reaktionerna på så skarpa samhällsförändringar följer oftast två spår: det ena är total förnekelse inför sakernas tillstånd och den andra blir drastisk och radikal. Det här skapar ingen bra grogrund för genomtänkt samhällsförändring. Antingen blir det passivt och idealistiskt. Eller hastig och ryckig.

Brottsligheten vi bevittnar idag följer på årtionden av förnekelse av allvarliga samhällsproblem - alltifrån segregation till djup ojämlikhet - som inte är bara är av ekonomisk natur. Ansvaret faller inte enbart på den nuvarande regeringen eller ens ett enskilt statsråd som Morgan Johansson. Även om direkta åtgärder (eller frånvaron därav) givetvis hamnar på deras bord.

De tvära kasten som vi bevittnar är konsekvensen av att måttlighet trots allt inte verkar vara en så svensk egenskap. Snarare är bristen på pragmatism och de häftiga rörelserna det typiskt svenska. Problem tillåts växa till under lång tid. Och nu, plötsligt, kan det hända mycket inom svensk politik. Det är inte bara av godo.

Från årsskiftet får flera rättsvårdande myndigheter efter eget finnande avgöra om de ska kameraövervaka eller inte. Någon prövning sker inte. Givetvis är det smidigt. Och effektivt. Det folkliga stödet är stort. Åtgärden är blott ett exempel på sådant som kommer framstå som inte bara naturligt utan direkt eftersträvansvärt ju allvarligare våld som drabbar det svenska samhället.

Retoriken från alla partier är tydlig: det måste till hårdare tag. Kriminaliteten ska krossas. Men frågan är om det stannar vid ökad kameraövervakning, någon straffskärpning och att väktarbolagen kan se efterfrågan på sina tjänster stadigt ticka uppåt.

Det är en gammal insikt inom psykologin att om man ignorerar ett problem så växer det till sig, exponentiellt. Det kan handla om en obetald räkning eller en relation vars problem alltid skjuts på framtiden. Till slut kräver sådana problem hastiga lösningar som kanske både är och upplevs nödvändiga. Men det är inte säkert att de drastiska lösningarna, påkomna och implementerade i all hast, var de bästa givet alternativen.

Vilka blir lösningarna på våldsutvecklingen? När Sverige har rusat från att vara myslandet nummer ett till de hårda tagens land - vad blir motsvarigheten till de preventiva fritidsgårdarna?

Vad sägs om att i stället förekomma problemen? Det förutsätter dock att själva förhållningssättet till samhällsproblem förändras inom svensk politik. Bort från den nervösa politiska korrekthetens tonarter till en mer torr, sakinriktad och vaken inställning. En större tolerans för den avvikande åsikten och analysen är det som avgör huruvida samhällsutvecklingen är något som politiken styr eller snarare reagerar på.