Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Benjamin Kalischer Wellander, läkare och gästskribent

Benjamin Kalischer Wellander: Sverige är inte tillräckligt förberett för pandemier

Sverige har drygt 500 intensivvårdsplatser. Det kommer inte räcka vid ett större utbrott. Risken är också att det uppstår undanträngningseffekter som drabbar andra delar av sjukvården.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästskribenter representerar ett bredare politiskt spektrum.

”Det gläder mig att få informera om att situationen i Tjernobyl är stabil”, meddelar partihöjdaren Boris Scherbina den sovjetiska kriskommittén. ”Vad gäller strålningen så rapporterar kraftverksdirektör Bryukhanov inte mer än 3,6 röntgen, ungefär lika mycket som en vanlig lungröntgen”.

Replikerna inleder en numera ikonisk scen ur HBO:s publiksuccé Chernobyl, som i fjol med närmast nukleär kraft slog ned i serievärlden. Scenens dramatiska vändpunkt kommer när visselblåsaren professor Legasov i ett desperat utfall vägrar låta mötet ajourneras, och med darrande stämma förklarar att reaktorhärden ligger blottad mot omvärlden med ett enorm läckage av radioaktiv strålning. Att gå emot en auktoritär regim på sådant sätt är förenat med livsfara.

Tyvärr känns detta igen i fallet med det nya coronaviruset, som nu är nära utvecklas till en fullskalig pandemi. Den kinesiske läkaren Li Wenliang som nyligen avled i sviterna av virusinfektionen hade blivit illa uppsträckt av centralmakten för att ha gått emot dess officiella hållning. Hans skriverier på sociala medier om misstänkt mellanmänsklig smitta ansågs utgöra förtal. Kort därefter försvann den regimkritiske medborgarjournalisten Chen Quishi efter att ha rapporterat om den drakoniska karantänen i Wuhan. Minst 350 personer har straffats för ”ryktesspridning” och mörkertalet är förmodligen stort. Parallellt med bekämpningen av covid-19 pågår febrilt en kamp om narrativ, där allt som motsäger bilden av att den kinesiska staten har situationen under kontroll bekämpas hårt.

Sannolikt har WHO:s svassande hållning mot kommunistdiktaturen åtminstone delvis betingats av sund självbevarelsedrift. Det krävs inte många kritiska uttalanden innan organisationens medarbetare slängs ur landet och transparensen upphör. Officiell kinesisk statistik säger nu att antalet nyinsjuknande minskar. Det finns flera skäl till att betvivla sanningshalten i detta. Det finns inga som helst incitament för alla med lindriga symtom att uppsöka sjukvård. För det första riskerar man att smittas på sjukhuset om det visade sig att det bara rörde sig om en vanlig förkylning. För det andra riskerar man att tvångsvårdas under påvra förhållanden. Dessutom råder det brist på testreagenser vilket innebär att man bara kan ställa diagnosen med hjälp av symtom och röntgenbilder. Detta gör att färre fall upptäcks.

Situationen är på många sätt analog med Tjernobyl. Reaktorhärden är inte försluten och epidemin är inte kontrollerad. ”Vår makt kommer från allmänhetens uppfattning om vår makt”, säger president Gorbatjov i filmatiseringen. Men någonstans riskerar regimens strävan efter att rädda sitt eget ansikte att bli det första fröet till dess egen undergång. En regim är nämligen inte bara en regeringskonstellation. Den är också ett narrativ, en underliggande förförståelse av av verkligheten. Legitimiteten för den kinesiska statens allsmäktighet utgör ett sådant narrativ. Kanske riskerar den nu att utmanas; kanske kommer fler kineser att ifrågasätta censuren.

Men är det något styre som borde rädas pandemin, så är det det svenska. Den svenska förförståelsen är det fredsskadade landets narrativ. Svensk politik och myndighetsväsen kännetecknas av att reagera framför att förebygga. Från flyktingkaos till IS-resenärer och skenande brottslighet, har svensk politik utmärkt sig att vägra tala klarspråk förrän det är för sent. I dagarna deklarerade socialminister Lena Hallengren att beredskapen är god och folkhälsomyndigheten bedömer att risken för smittspridning i Sverige är låg.

Samtidigt har epidemin brutit ut norra Italien, vilket får sägas vara vårt relativa närområde. Amerikanska smittskyddsmyndigheten tror inte längre frågan rör om viruset kommer att bli pandemiskt, utan om när det blir pandemiskt. USA förbereder sitt sjukvårdssystem för smittans ankomst och kommunicerar detta tydligt till sina medborgare. Samtidigt beslutade man tidigt om att stänga gränsen för besökare som varit i Kina de senaste två veckorna, samt om obligatorisk karantänhållning av återvändande medborgare.

Italien får nu kritik från WHO och ångrar bittert att de inte haft strängare karantän av inresande från Kina. Varför reagerar inte den svenska staten på denna signal? Varför har vi inte obligatorisk hemkarantän för återvändande från drabbade områden, när studier visar att smittan kan spridas innan man utvecklat symptom?

Fortfarande grasserar missuppfattningen att covid-19 inte är värre än influensa. Den största studien hittills innefattar 44 672 fall av bekräftad smitta. Dödligheten i denna studie beräknades till 2,3 procent. Man kan dock räkna med en viss utspädningseffekt på grund av att mild sjukdom inte upptäcks i lika hög grad, vilket får många epidemiologer att skatta den verkliga dödligheten till omkring en procent. Detta är fortfarande tio gånger högre än för vanlig influensa.

Det verkligt alarmerande är dock att så många som 14 procent utvecklade allvarlig sjukdom med lunginflammation. Vid pandemier är det inte ovanligt att 40 procent av befolkningen smittas. Socialstyrelsen har valt ett mer konservativt estimat på 20 procent. Detta innebär fortfarande att omkring 300 000 personer kommer att behöva sjukhusvård varav 100 000 kommer att behöva intensivvård. Det behövs ingen professor för att räkna ut att Sveriges 510 intensivvårdplatser inte kommer att räcka till. Dessutom kommer undanträngningseffekter i ett redan svårt överbelastat sjukvårdssystem, med lägst antal vårdplatser per capita i Europa, att medföra att många kommer att dö i annars behandlingsbara sjukdomar.

Vårt starkaste kort är att försöka hålla smittan utanför landet så länge det bara går, tills ett vaccin finns på marknaden. Så länge det fortfarande är ett realistiskt alternativ borde vi göra allt för att uppnå det. Just nu görs för lite. Som vid alla kriser kommer en bristfällig krishantering att stå de styrande politikerna dyrt.