För fyra år sedan blev Karolin Hakim skjuten i huvudet mitt på ljusa dagen i Malmö. När hon mördades höll hon sin två månaders bebis i famnen. När folk kom till platsen låg hon på marken med ett gråtande spädbarn bredvid sig.
Mordet utlöste en storm av avsky över hela det politiska spektrumet. Fördömanden haglade. Dåvarande statsminister Stefan Löfven (S) skrev att "detta har ingenting i vårt samhälle att göra. Vi ska med beslutsamhet besegra dessa mördare".
Moderatledaren Ulf Kristersson menade att det "krävs konkret och snabb handling" och dåvarande justitieminister Morgan Johansson ville jaga mördarna till "världens ände". Alla tillgängliga resurser skulle sättas in för att gripa gärningsmännen. Om detta var samtliga partier överens.
Men nu meddelar åklagaren att utredningen läggs ner. Ingen kommer att ställas till svars för att ha avrättat en 30-årig småbarnsmamma. Ett barn kommer att växa upp utan sin mor. Och en familj kommer aldrig att få upprättelse eller svar på vad som egentligen hände.
Enligt åklagaren finns inget mer att göra. Personer i den kriminella miljön vet saker men träder inte fram. Folk vågar inte vittna.
Polisen hittade flyktbilen och ett misstänkt mordvapen. Man släppte en bild på en av de misstänkta. Två män greps och det hölls hundratals förhör. Men utredningen kom inte längre.
Svenskt våldsmonopol är satt ur spel. Och vad är en stat utan sitt våldsmonopol? Vem är det som styr svenskt rättsväsende när mördare slipper straff? När oskyldiga mördas utan att få upprättelse? I dag klaras ynka 25-30 procent av alla dödsskjutningar upp, till skillnad från 90 procent av alla andra mord. Sverige toppar statistiken för dödligt skjutvapenvåld i Europa.
Just nu pågår en utredning om anonyma vittnen. Det kan även bli aktuellt med ändringar i kronvittnessystemet som går ut på att ge strafflindring om man lämnar uppgifter om andra. Gott så.
Men Sverige är helt enkelt inte rustat för den här typen av oerhört våld som har slagit rot på grund av naivitet och politisk passivitet. Gängbrottsligheten har vuxit fast under decennier av ansvarslös invandringspolitik, politisk försummelse och relativiseringar och den kommer sannolikt att ta decennier att bli av med.
Samtidigt fortsätter överorden och den politiska pajkastningen.
Senast i veckan deklarerade den socialdemokratiske partisekreteraren Tobias Baudin apropå den senaste tidens skjutningar och sprängningar att "så här kan vi inte ha det. Var är regeringens utlovade rivstart mot gängen? Kristersson och hans gäng verkar drabbats av handlingsförlamning. Dags att agera för att det här ska få stopp!".
Minst sagt magstarkt med tanke på att hans egen regering under åtta år försummat det svenska våldsmonopolet.
Men vad kan de göra förutom att deklarera sin avsky, om och om igen? De lovar så mycket men kan göra så lite.
Brutal våldsbrottslighet kommer att vara närvarande i Sverige i många år framöver. Och många fler oskyldiga kommer att drabbas.
