Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Ernst Henry Photography

Thomas Gür: Svensken: isolerad och beroende av staten

Den svenska statsindividualismen gör människan ensam. När staten sviker finns inga andra sociala skyddsnät att falla tillbaka på.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Tesen om statsindividualismen som en förklaring till varför Sverige ser ut som det gör, är populär. Den har hyllats både från borgerligt håll och från vänster som en förträfflig aspekt av den svenska modellen.

Lanserad av Henrik Berggren och Lars Trägårdh i Är svensken människa? Gemenskap och oberoende i det moderna Sverige (2006), går teoremet ut på att samhällsformationen i det moderna Sverige bestäms av den relation som individen har till staten (och inte med gemenskaper som familjen eller det civila samhället).

Staten skyddar individen rättsligt och socialt, i utbyte mot att individen har hög autonomi och är oberoende av släkten eller andra sammanslutningar för sin trygghet. Detta betalas med något sämre rättigheter visavi staten och ett högt skattetryck.

Man kan ifrågasätta Berggren och Trägårdhs tes att statsindividualismen har vuxit fram som ett uttryck för den svenska nationalkaraktärens strävan efter individens frigörelse från traditionella gemenskaper. (I en bok från 2012, med Patrik Engellau som medförfattare, Den övermodiga beskyddaren - Hur välfärdsstaten underminerar det civila samhället och urholkar dygderna, beskrev jag hur den svenska välfärdsstaten medvetet har eliminerat de frivilliga gemenskaperna.)

Men likväl är sakernas tillstånd så som Berggren och Trägårdh beskriver dem. För huvuddelen av medborgarna finns det inga andra skydds- eller trygghetsmekanismer än de som den svenska välfärdsstaten tillhandahåller.

Men vad händer när staten inte kan leva upp till sin del av statsindividualismen? När den inte kan erbjuda skydd eller sörja för trygghet? När ambulanser måste invänta poliseskort, för att ta sig in i vissa bostadsområden? När åldringar rånas av ”barngäng”? När akutmottagningar stryps av att personalen är upptagna med att hantera följderna av dödsskjutningar mellan kriminella? När folkpensionen inte räcker till? När kommunernas dåliga ekonomi tvingar fram försämrad service?

När staten, på kanslisvenska ”det allmänna”, sviker, står individen på bar backe.

Det finns inga gemenskaper att falla tillbaka på. De är borta. Värre blir det när individen råkar i konflikt med personer som verkligen har gemenskaper som kan backa upp dem – gänget, släkten eller klanen. Då finns det inget för den som står ensam att sätta emot. Då får man polisanmäla, som rådet lyder.

Hur pass bristfälligt som ideal statsindividualismen är, framkommer tydligast mot slutet av Berggren och Trägårdhs bok, där författarna skriver att Sverige är ”ett samhälle där laglydighet och social kontroll är så inpräntat i medborgarnas själar att mer handfasta åtgärder från myndigheternas sida sällan ens är nödvändiga”.

Men ett fritt samhälle kan inte vila på att individen från vaggan till graven är beroende av statens förmåga och välvilja. Laglydighet bygger på de dygder som de frivilliga gemenskaperna förmedlar från en generation till en annan, och den sociala kontroll som dessa gemenskaper utövar på gott och ont. När dessa försvinner återstår antingen en stat som upprätthåller ordningen via repression eller som retirerar inför en oordning som den inte kan hantera.