I en gästkolumn här på ledarsidan beskrev författaren och debattören Anne-Marie Lindgren hur det svenska civilsamhället reagerar på coronakrisen (6/4). Människor startar initiativ för att handla mat åt äldre, tekniklärare börjar tillverka skyddsvisir, kunder köper take away för att stötta den lokala krogen och högskolestudenter erbjuder gymnasister gratis läxhjälp online.
”Det kan verka förbryllande för dem som har bilden av Sverige som ett land där alla förlitar sig på staten. Men för oss som känner den svenska fallenheten för att bilda föreningar, alltifrån idrott och körsång till anhörigföreningar i sjukvården, är det inte förvånande alls. Här finns en oerhörd organisationsvana - och en vana att ta itu med saker tillsammans”, skrev Lindgren (6/4).
Det är många som har den bilden, att Sverige är världens mest ensamma land. KD-politikern Jakob Forssmed har länge förespråkat att Sverige inför en nationell strategi mot ensamhet. Han antar, som många andra, att ensamheten är mer utbredd i Sverige än i andra länder (DN 23/10 2018).
Att svenskarna är ett ensamt folk som bara förlitar sig på staten är också den bärande tesen i svensk-italienske regissören Erik Gandinis film ”The Swedish Theory of Love”, som just nu visas på SVT Play. Tesen i Gandinis film bygger till stor del på historikerna Henrik Berggrens och Lars Trägårdhs bok ”Är svensken människa?”, där begreppet statsindividualism lanseras. Trots att Sverige setts som ett kollektivistiskt land med en stark stat är vi i själva verket individualister som inte vill vara ekonomiskt beroende av familjen, vilket har gjort oss beroende av staten. Syftet med statsindividualism är frigörelse.
Men resultatet är ensamhet. 1970-talets progressiva familjepolitik där ansvaret för barnen och de gamla ålades det offentliga har gjort att vi förlorat förmågan att kommunicera. Resultatet är att svenskarna nu är isolerade och olyckliga, menar Gandini. Vi bor ensamma i våra lägenheter, hälsar knappt på grannen och ringer aldrig till farmor. Gandini jämför Sverige med det land som ligger på rakt motsatt position på den berömda World Value Servey-kartan: Etiopien. Här får tittaren följa en dansk-svensk läkare som flyttat till det afrikanska landet och utför sina operationer med slagborr och ekrar från cykelhjul. Andemeningen är ungefär att visst, de har det kanske sämre ekonomiskt än vad vi i Sverige har, men de lever gott i storfamiljer och känner tacksamhet över livet varje dag.
Det finns mycket i den bilden som är fel. 1970-talets familjepolitik var förvisso hemsk på många sätt. Den socialdemokratiska idén att barn inte främst tillhörde föräldrarna, utan samhället, är totalitär. Men Gandini, och andra som driver tesen om Sverige som världens ensammaste land där den enda relationen folk har är med staten, överskattar politikens förmåga. Statliga policydokument kan trots allt inte ta knäcken på utpräglade kulturella drag. Som den där fallenheten att ta tag i saker tillsammans.
Ensamhet är ett problem. Fyra procent av befolkningen är enligt SCB socialt isolerade, vilket definieras som att man inte träffar familj, vänner och bekanta mer än ett par gånger i månaden. Varje enskilt fall är ett för mycket. Men 96 procent av svenskarna har ett någorlunda fungerande socialt liv. Det får ändå betraktas som en hög siffra.
Det finns andra studier som bekräftar detta. 74 procent av alla svenskar har en partner de kan dela sina innersta tankar och känslor med, enligt en undersökning från SOM-institutet. 92 procent svarar ”stämmer ganska bra” eller ”stämmer mycket bra” på frågan om de litar på att vännerna finns där när de behöver stöd. Lika många uppger att de känner sig nära sin familj.
Det går alltså inte att tala om någon ensamhetsepidemi. Bland äldre är ensamhet vanligare – tio procent av de över 75 år är socialt isolerade. Här finns mycket att fundera över. Men att svenskar som folk skulle vara plågat av ensamhet och olycka är en myt.
Faktum är att svenskar känner sig mindre ensamma än många andra. Enligt European Social Servey uppger förvisso en femtedel av svenskarna att de bor ensamma, vilket är en hög siffra. Men endast 4,7 procent upplever ensamhetskänslor. Jämfört med 27 andra europeiska länder är det lågt. I Italien uppger dubbelt så många att de känner sig ensamma. Andelen svenskar som uppges ha ”låg umgängesfrekvens” är också förhållandevis låg – 25,7 procent, jämfört med exempelvis 34,7 procent i Italien och 28,6 procent i Spanien.
De här siffrorna avspeglas väl i andra undersökningar som mäter upplevelsen av lycka. Även här ligger de skandinaviska länderna i topp. FN gör regelbundet studier som mäter tillfredsställelse med livet hos befolkningen i 146 länder. 2019 toppade Finland listan över världens lyckligaste land, följt av Danmark, Norge och Island. Sverige hamnade på plats sju.
Skandinavien, som är känt för det samhällsystem som Erik Gandini menar orsakar utbredd ensamhet och olycka, ligger alltså i botten när det gäller förekomst av ensamhet och missnöjdhet med livet.
Varför är bilden av svenskarna som världens ensammaste folk så utbredd, trots att det uppenbarligen inte verkar stämma? Gandinis problem är just det Anne-Marie Lindgren formulerar: han antar att svenskarnas, eller skandinavernas, starka tilltro till staten står i motsättning till gemenskapen med andra människor. Och visst finns det en tendens bland svenskar att tycka att det offentliga alltid har det största ansvaret, även i lägen där det rimligaste hade varit att vända sig till släktingar och vänner. Svenska politiker har också en förkärlek för social ingenjörskonst. Men Gandini har ändå fel i sitt grundantagande. Svenskar litar på myndigheter av samma skäl som de litar på varandra. Tillit och gemenskap är en förutsättning för en fungerande demokrati med låg korruption i statsapparaten. Den starka tilltron till staten och upplevelsen av samhällelig gemenskap är två sidor av samma mynt. Det förra kommer ur det senare.
I Sverige finns det trots allt en hel del idrottsföreningar, körer, studiecirklar, Friskis & Svettis-instruktörer, scoutorganisationer, välgörenhetsprojekt, koloniträdgårdsföreningar, hembygdsföreningar, religiösa samfund och ideella stiftelser. I ”The Swedish Theory of Love” får civilsamhället endast representeras av skallgångsorganisationen Missing People, som framställs som lite märklig, och tre kvinnor på en vävningskurs, som framställs som främlingsfientliga eftersom de oroar sig över kommunens välfärdskapacitet i spåren av ett stort flyktingmottagande.
Men uppskattningsvis 600 000 svenskar sjunger i kör. Över tre miljoner människor är engagerade i en idrottsförening. Det finns 270 000 studiecirklar i Sverige, och ungefär 200 000 ideella föreningar, som engagerar minst 500 miljoner arbetstimmar varje år. Den här formen av gemenskap kanske inte ser likadan ut som gemenskapen i Etiopien eller ens i Italien, men vad gör det? Att kulturer är olika betyder nödvändigtvis inte att någon måste vara sämre.
Tesen att vi svenskar inte pratar med främlingar och att det är ett tecken på att vi ogillar alla vi inte känt åtminstone sedan sjunde klass stämmer inte heller. Sverige ligger i topp när samhällsvetarna mäter det som brukar kallas socialt kapital. Begreppet är ett mått på hur stort förtroendet för människor som man inte känner är. I Sverige svarar ungefär 60 procent att man kan lita på andra människor. Siffran har varit stabil sedan man började mäta på 1990-talet. Och den är betydligt högre än motsvarande siffror för länderna i Kontinentaleuropa, där 30 till 40 procent uppger att de litar på folk i allmänhet.
Det finns en nidbild som ofta används som metafor för den ensamme svensken: En buss, där alla sätter sig så långt ifrån varandra som möjligt. Det kan vara ett uttryck för ogillande. Men det kan också tolkas som en respekt för att andra vill ha lite privat utrymme.
Bussbilden behöver inte vara den enda metaforen. En familjebekant till undertecknad besökte Sverige för första gången. Varför har folk lagt vantar och mössor på elskåp, parkbänkar och till och med hängt upp plaggen på trädgrenar, undrade hon förbryllat. Sådant hade hon aldrig sett i Frankrike. För en svensk är det nog självklart: Någon har placerat vanten på elskåpet för att han eller hon har sett en den ligga på marken, och dragit slutsatsen att ägaren har tappat den. Och man har ju ett ansvar. Om man lägger den synlig på ett elskåp ökar chansen att ägaren ser vanten om denne skulle komma tillbaka och leta.
Om svenskarna inte hade gillat människor de inte känner hade detta knappast varit ett fenomen. Inte heller hade svenskarna haft trädgården på framsidan av huset, och inte på baksidan som i många andra länder. Har du någon gång suttit i ett bibliotek eller på ett kafé och fått frågan av en främling om du kan vakta hennes dator medan hon går på toaletten? Det är ett uttryck för samma sak. Så länge du inte ser skum ut antas du vara en vanlig människa, som gemene man. Och gemene man kan man ju lita på.
Det är inte bara organisationsvanan i Sverige som gör att folk drar igång projekt nu under coronakrisen. Det finns också en organisationsvilja. Alla kulturer har sina negativa sidor, så även den svenska. Men att vi skulle vara så ensamma och olyckliga att vi förlorat förmågan att kommunicera med varandra är helt enkelt inte sant. Många är isolerade nu i dessa kristider, och det är påfrestande, men som kung Karl XVI Gustaf sa i sitt tal till svenska folket häromdagen: ”Även om det kan kännas svårt, så kom ihåg: du är inte ensam”. Det finns mycket som tyder på att han har rätt.
