Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Karin Pihl, ledarskribent Bild: Anders Ylander

Svenska studenter måste sluta lalla runt

Människor måste jobba längre. Men inträdet på arbetsmarknaden måste ske tidigare.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I onsdags (16/10) röstade regeringen igenom ett förslag om att höja pensionsåldern med ett år. Från och med nästa år kan man ta ut sin allmänna pension först från 62 års ålder. Åldersgränsen för rätten att ha kvar sin anställning höjs också, från 67 till 68 år.

Att det genomsnittliga yrkeslivet förlängs är så klart bra för samhällsekonomin. Men allt ansvar kan inte läggas på de äldre. Det finns en annan grupp som definitivt skulle kunna jobba mer: unga vuxna.

Snittåldern för att börja studera i Sverige är 24 år. Motsvarande siffra bland OECD-länderna är 22. Och det hade väl kanske varit godtagbart om det vore så att studenterna kom ut i arbetslivet vid 27. Så är det dock inte.

Tidigare i år sammanställde Svenskt Näringsliv en rapport om ungas etablering på arbetsmarknaden. Studien visade att snittet för högskoleutbildades etableringsålder, vilket innebär att tre fjärdedelar av gruppen förvärvsarbetar, är 30,5 år. Det är en ökning med ungefär 10 år sedan början av 1990-talet. Endast en fjärdedel av alla högskolestudenter läser program som är fem år eller längre. Ändå är medel- och mediantiden för studier sex år – även för de som läser kortare program.

Sex år! Vad gör alla dessa unga män och kvinnor på universiteten? Svar: de lallar runt. Inte alla så klart, men många. Faktum är att det degas något oerhört vid svenska universitet och högskolor. Särskilt inom humaniora och samhällsvetenskap. Tro mig – jag har själv utbildat mig inom dessa områden. Studietempot på grundkurserna inom humanvetenskapen är låg. Och det är ingen slump att det är så. Tvärtom.

I decennier har staten använt högskolorna för att maskera ungdomsarbetslöshet. I stället för att låta 25-åringarna gå utan arbete trycker man in dem på A-kurser i litteraturvetenskap. Detta, i kombination med finansieringssystemets utformning, möjliggör den här slapp-kulturen. Lärosätena får nämligen betalt per godkänd student. Det gör att institutionerna ogärna sätter betyget underkänt, vilket i sin tur leder till en lägre nivå på undervisningen.

Människan är i grund och botten lat och gillar inte förändringar. Dagens utbildningssystem gör därför unga människor en otjänst. Jag minns en av mina kursare, som började närma sig 30. Över den sedvanliga onsdagsölen utbrast han en gång: ”Fasen, jag är trött på det här! Jag vill vabba!”.

Kommer man ut på arbetsmarknaden vid 30 – om det ens finns någon arbetsmarknad – startar man sin yrkesbana samtidigt som man kanske bildar familj. Den som har irrat runt mellan 20 och 28 får oerhört mycket att göra på en gång när studentlivet trots allt är över. Särskilt stressigt blir det för kvinnor, eftersom de biologiska förutsättningarna sätter tidsgränser för familjebildning.

Snittåldern för etablering på arbetsmarknaden borde därför sänkas. Årskullarna på många A- och B-kurser måste minska. Lärosätena bör bli mer självständiga. Finansieringsmodellen kan göras om. Studiebidrag kanske man endast ska kunna få för två terminer, därefter endast CSN-lån. Den som tar examen inom utsatt tid kanske kan få en del av sina lån avskrivna.

Att höja pensionsåldern successivt är rimligt, men att tidigarelägga inträdet på arbetsmarknaden är helt nödvändigt.