Ska vi ersätta de personliga pronomina ”de” och ”dem” med ”dom”? Debatten har blossat upp sedan Språkrådets tillträdande chef Lena Lind Palicki föreslagit en förenkling av svenska språket. Språkrådet är den myndighet som ansvarar för språkvården i Sverige och man skulle kunna tänka sig att dess högste representant skulle vara sist med att föreslå en sådan reform. Men i Sverige är det inte ovanligt att påbuden om förändring kommer från ovan.
Som skäl för denna reform har det bland annat framförts att det skulle vara en klassmarkör att kunna skilja på de och dem – exempelvis av Expressens kulturredaktör Victor Malm. Det är dock inte det argument Palicki själv hänvisar till. Hon menar i stället att skriftspråket bör anpassa sig till talspråket, där vi ju inte skiljer på de och dem utan kort och gott säger dom, vilket är anledningen till att det kan vara svårt att skriva rätt. I stort sett ingen blandar ju samman jag och mig eller engelskans they och them, eftersom de även uttalas olika i talat språk.
Argumentet att man bör reformera språket för att undvika ”klassmarkörer” är lätt att avfärda. Dels bygger det på en fördomsfull attityd gentemot arbetarklassen, dels försvinner inga klasskrankor av kosmetiska språkförändringar. Vill man motverka klasskillnader ska man se till att alla barn lär sig skriva och läsa ordentligt. Allt annat är att försöka sminka över verkligheten, vilket alltid slår mot de svagaste.
Om något riskerar att förstärka klassamhället så är det att vi sänker kraven på läsning – själva grunden för att lära sig skilja på de och dem – även om det ska erkännas att det finns konstruktioner i svenskan där även den mest rutinerade kan göra fel på denna punkt.
Palickis argument är värt att ta på större allvar. Språket förändras och det finns förstås ett visst värde i att talat och skrivet språk överensstämmer. Men det är knappast något tungt vägande argument i sig. Även den som har svårt att själv skilja på de och dem har inga problem att ta till sig en korrekt skriven text.
Däremot finns det starka skäl för att inte ändra i skriftspråket allt för lättvindigt. Talspråket varierar i högre grad över tiden och mellan olika grupper i samhället. Skriftspråket förenar oss. Varje språkreform skapar därför en klyfta mot äldre litteratur. Och det sista svenskarna behöver är att ytterligare skära av kontakten med sin historia. Historielöshet gör oss faktiskt mindre begåvade.
Den sista stora ”språkreformen” gick av stapeln efter andra världskriget då Tidningarnas Telegrambyrå tog bort verbens pluraländelser. ”Vi gå” och ”vi gingo” blev till ”vi går” och ”vi gick”. De gamla formerna lever i dag kvar i äldre sångtexter som ”Vi gå över daggstänkta berg”, "Vi komma, vi komma från pepparkakeland" eller ”Vi gingo ned till Röda havet”. Texter skrivna före reformen – många författare och en del tidningar hade övergivit bruket långt tidigare – som därför ter sig lite ålderdomliga. Argumenten då som nu var att skriftspråket skulle anpassa sig till talspråket. Få sörjer i dag denna förändring. Ändå kan man fråga sig om den var nödvändig. Många andra språk har kvar verbens pluralformer och de bidrar faktiskt med poetiska kvaliteter.
Viljan att förenkla och rationalisera språket speglar en ingenjörsmässig syn på språket som enbart ett instrument. Esperanto-rörelsen hade sin storhetstid efter världskriget – de ville ersätta alla språk med ett konstgjort. Men sådana tankar finns kvar. För bara 17 år sedan föreslog ekonomiprofessorn Marian Radetzki att svenska språket skulle avskaffas helt och ersättas med engelska – för att det skulle ge oss ”enorma fördelar” (AB 2006). Sedan dess har engelskan trängt ut svenskan på universitetens högre nivåer på många håll i Sverige, vilket har betydelse för vad det forskas om.
Svenska språket håller oss samman. Den som behärskar språket betraktas som svensk oavsett ursprung eller klassbakgrund. Men det är inte den grammatiska syntaxen som är den stora utmaningen för den som ska lära sig svenska utan snarare bristen på regler, som det för icke-svenskar godtyckliga användandet av artiklarna en och ett eller bruket av betoningar och meningar som får sin betydelse av sammanhanget.
Regler – oavsett om vi talar om grammatik eller kultur är sällan exkluderande. Motsatsen är betydligt vanligare – brist på tydliga regler utesluter människor. Så även om förenkling och förändring ibland kan ha sina skäl så finns det anledning att se upp med dem som förespråkar förenkling för att vi måste anpassa oss, inkludera eller bli mer nyttiga. En förenkling är inte alltid vad den utger sig för att vara.
