Till slut kunde Sverige, Finland och Turkiet enas om ett antal ståndpunkter för att föra oss närmare ett svenskt Nato-medlemskap. Men så fort nyheten nådde Sverige var upprörda kritiker redo att framställa överenskommelsen som en total kapitulation inför den auktoritäre Erdogan.
Vänsterpartiets partiledare Nooshi Dadgostar menade att Sverige nu lagt sin ”säkerhetspolitik i händerna på despoten Erdogan” och undrade därefter om Sverige också skulle beväpna Ankara och om regimkritiker nu skulle utvisas till Turkiet.
Och visst kan man tolka förhandlingen med Turkiet så, men det är varken en klok eller ärlig analys av den kompromiss som regeringen Andersson arbetat fram. Överlag rör det sig om en väldigt vag formulerad överenskommelse med utfästelser som redan varit självklara för svensk del.
Avtalet innehåller bland annat ett löfte om skärpt terrorlagstiftning, vilket är ett område som varit föremål för nya reformer i flera års tid nu. När Islamiska statens var på frammarsch 2014 blev det snabbt tydligt att Sverige inte hade en terrorlagstiftning som var i samklang med övriga nordiska och europeiska länder. Svensk terrorlagstiftning utökades därför med kriminalisering av terrorresor liksom samröre med terrororganisationer. Och i våras tog riksdagen det första beslutet av två för att ändra den grundlagsstadgade föreningsfriheten så att en sådan inskränkning kan bli möjlig. Erdoganregimen har inte på något sätt föranlett denna utveckling.
Vad gäller vapenexport talar överenskommelsen om att Sverige och Finland ska se över gällande vapenexportlagstiftning för att anpassa den utefter de nya skyldigheterna gentemot våra framtida Nato-allierade. När Sverige blivit medlem i Nato är vi inte längre ett land som agerar ensamt för att säkra våra egna gränser, vi kommer att ha förbundit oss till att arbeta för alliansens kollektiva säkerhet. Det säger sig självt att vi i ett sådant läge måste ha en lagstiftning som premierar export till allierade medlemsländer.
Men det är inget löfte om att Sverige ska beväpna Turkiet i deras återkommande militära angrepp mot Syrien och Irak. Det är nämligen viktigt att komma ihåg att en rad Nato-länder, däribland Frankrike, Storbritannien och Tyskland, flera gånger stoppat eller pausat export av försvarsmateriel till Turkiet.
När det kommer till avtalets bestämmelser om utlämningar av ”terrorister”, som Turkiet begärt, sägs det endast att Sverige ska se över sådana framställningar från Turkiet. Återigen är det inget löfte om att Turkiet ska få vad de begär. En sådan framställning måste fortfarande hanteras enligt svensk lag och de internationella konventioner Sverige förbundit sig till att följa.
Vi är fortsatt en rättsstat, oavsett vad upprörda vänsterpartister hävdar. Högsta domstolen har tidigare nekat turkiska krav på att få personer utlämnade, bland annat på grund av risk för förföljelse. I det här sammanhanget är det även värt att påminna om att USA inte utlämnat Fethullah Gülen till Turkiet, predikanten som Erdoganregimen anser ligger bakom den misslyckade militärkuppen 2016.
Visst hade det varit bäst om Erdogan inte ställt några krav alls och vi sluppit dessa turer. Men så blev det inte nu. Om något har Sveriges Nato-process och förhandlingarna med Turkiet släckt alla naiva föreställningar om att utrikes- och säkerhetspolitik kan föras på idealistiska grunder. Svenska politiker måste givetvis prioritera svensk säkerhet när det väl gäller.
