I diskussioner om rollen för den svenska kulturens roll i politiken har jag ofta fått höra att staten inte kan kräva mer än lojalitet mot lagstiftningen. Värden och normer som finns i andra sociala system än lagstiftningen är ointressanta för det allmänna. Dessa värden och normer är ensak, inte offentlig sak.
Jag förstår argumentationen, men jag upplever den som naiv. Medan det allmänna kanske inte kan kräva lojalitet mot värden utanför lagen, måste det allmänna vara intresserat av de värderingar och normer som befolkningen hyser. Detta gäller i synnerhet för den liberala staten.
Den liberala staten vilar nämligen, som den tyska juristen Ernst-Wolfgang Böckenförde uttryckte det, på förutsättningar som den inte kan garantera i frihetens namn. Med detta ville Böckenförde peka på att den liberala staten vilar på en viss uppsättning kulturella normer, men att staten, eftersom den är liberal, inte kan tvinga medborgaren att bekänna sig till dessa normer.
Frihet betyder nämligen frihet att få göra på ett annat sätt än alla andra. Det innebär att i friheten ryms rätten att tycka att frihet är dåligt. Den frihetliga staten kan i frihetens namn inte tvinga någon att tycka om frihet. Om alltför många dock sätter icke-frihet högre än frihet, är det snart slut med den frihetliga staten. Den frihetliga staten är i frihetens namn beroende av att flertalet, utan att tvingas därtill, bekänner sig till frihet.
Den enskilda medborgarens normer och värden är alltså visst av allmänt intresse. Inget politiskt samfund kan existera utan grundläggande enighet om vilka regler som gäller för samfundet. I Sverige måste medborgaren vara beredd att acceptera att det mesta kan sägas och framföras som argument, även sådant som medborgaren själv upplever som stötande för det som vederbörande håller heligt.
Medborgaren måste vara med på att det sist och slutligen är majoriteten i riksdagen som bestämmer över de gemensamma reglerna, även om medborgaren menar att vissa regler är givna av naturen eller av en gud och därför inte kan förändras av ett parlament. En medborgare i opposition måste acceptera att förändringar måste stödjas på en majoritet och därför tar tid att genomföra. Inget politiskt samfund överlever när de revolutionära grupperna blir för många eller för stora.
Det är mot denna bakgrund mycket enklare att hålla ihop ett kulturellt homogent samhälle i en frihetlig stat än ett kulturellt fragmenterat. Behovet av klarhet om en gemensam uppsättning värden och normer utanför lagen ökar därför också i Sverige, som på kort tid gått från kulturellt homogent till kulturellt splittrat. Ett tecken på detta är de värdegrunder som breder ut sig. Värdegrunder utgör försök att skapa kulturell enhet där egentligen ingen finns. Ett samfund som är enigt om sina värden behöver inga värdegrunder.
Att det allmänna endast skulle få vara intresserat av lojalitet mot lagstiftningen, inget annat, är alltså felaktigt. Den frihetliga staten vilar nämligen på fundament som ligger utanför denna stat. Utan dessa fundament finns ingen frihetlig stat.
