Hamas grymheter förra helgen påminner oss om att Israel-Palestinakonflikten inte alltid har skildrats på ett ärligt sätt i svensk debatt. Det existentiella hot som hela tiden riktas mot alla israeler har förtigits och skulden för att konflikten fortlever har inte sällan helt lagts på Israel. För den här snedvridna bilden finns det vissa aktörer som har större ansvar än andra.
Själv hade jag en märklig upplevelse för exakt tio år sedan. År 2013 var jag en av de lyckligt lottade journalister som fick följa med på Svenska kyrkans journalistresa till Israel-Palestina. Resan är känd i branschen som en fantastisk möjlighet för svenska journalister att med hjälp av kyrkans och närliggande organisationers guider på plats få sätta sig in i situationen på framför allt Västbanken.
Ett starkt intryck jag tog med mig från resan var dock hur hårt vinklad den var rent politiskt. Redan förträffen inför resan inleddes med att Svenska kyrkans representant – i dag riksdagsledamot för Miljöpartiet – deklarerade att det vi skulle studera inte var en konflikt. Han menade att styrkeförhållandena var så ojämna att det handlade om ett rent förtryck. Israelerna förtryckte palestinierna. Punkt slut.
Den tesen blev också den röda tråden i resans program. På avresedagen på Arlanda välkomnade reseledaren deltagarna iklädd Palestinasjal. Väl på plats i Israel besökte vi Västbanken, tittade på gränskontroller, demolerade hus och på nya bosättningar. Vi besökte palestinska familjer och företag. Vi träffade också politiker, journalister och företrädare för olika biståndsorganisationer. Men utgångspunkten var hela tiden att den palestinska sidan var utan ansvar och att Israel var den aggressiva parten. Inbjudna israeler i form av fredsaktivister, vapenvägrare och bosättare tycktes nästan vara utvalda för att understryka bilden.
Inget av det vi såg eller hörde var i sak fel. Situationen på Västbanken där Israel tillåter den egna civilbefolkningen att flytta in på ockuperat område strider mot folkrätten. Många palestinier drabbas på olika sätt. Men det saknades en balans. Vi talade inte om det existentiella hotet mot Israel, eller om fanatismen på den palestinska sidan och om inblandningen från andra stater i regionen. Det hade stört bilden av en asymmetrisk konflikt där Israel var boven.
Vid några tillfällen uppstod det sprickor i bilden arrangörerna målade upp. Som när en ung välutbildad palestinier viskade till oss att det som egentligen förstörde den palestinska nationen var korruption och en snabbt växande islamism. Eller när en av deltagarna frågade hur vi skulle agera om våldsamheter utbröt medan vi befann oss på Västbanken. Våra reseledare skruvade på sig men fick sedan sammanbitet erkänna att det bästa ändå var att springa till närmaste israeliska postering. Där blev man i varje fall som västerlänning inte dödad.
Genom åren har journalistresan som Svenska kyrkan – idag ACT Svenska kyrkan – genomför sannolikt haft stor opinionsbildande effekt på det svenska debattklimatet. De förutom det rent politiska väldigt välarrangerade resorna har skett årligen sedan 2006 och ett tiotal journalister har fått följa med varje gång. De flesta seniora och med starka plattformar. Bara det året jag åkte var det flera namnkunniga journalister från bland annat SVT och SR med.
Initiativet är egentligen gott och arrangemanget runt omkring fantastiskt väl genomfört. Men varför Svenska kyrkans resa ska förmedla en så enögd bild på en mångbottnad konflikt är svårt att förstå eller försvara.
