För att ge de rättsvårdande myndigheterna bättre verktyg att stävja den ökade och allt grövre organiserade brottsligheten framförs nu olika förslag om straffskärpningar samt ändringar i rådande processordning.
Nästan som ett brev på posten möts sådana förslag av ett lika kortfattat som bestämt avfärdande från företrädare för den svenska juristkåren.
Ett exempel är det ”gängpaket” som Kristdemokraterna presenterade i förra veckan och som före detta generalsekreteraren för Sveriges Advokatsamfund Anne Ramberg lakoniskt kommenterade på Twitter med ”Ett riktigt dåligt förslag!”. Några närmare resonemang om varför förslaget är så dåligt framfördes dock inte.
I det konkreta exemplet föreslår KD bland annat förändringar i tillämpningen av den så kallade omedelbarhetsprincipen. Det är en regel som säger att rättens dom bara får grundas på vad som förekommit vid huvudförhandlingen, det vill säga med uteslutande av vad som förekommit i tidigare stadier av den rättsliga processen, exempelvis vid förundersökning. KD vill att det ska vara möjligt att göra avsteg från principen så att en åklagare ska kunna använda inspelade förhör med vittnen och misstänkta från tidigare skeden i utredningen som bevis.
Omedelbarhetsprincipen är onekligen särskilt problematisk när det gäller så kallad kollusionsfara - alltså risk att den åtalade eller personer i maskopi med denne undanröjer bevis eller på annat sätt förstör en brottsutredning. Detta kan exempelvis ske genom att utöva påtryckningar på vittnen i sammanhang då det handlar om organiserad brottslighet. Tillämpningen av den här principen innebär ju att sådan risk består ända fram till att målet ska avgöras genom huvudförhandling. För att råda bot på detta tillåter man i både Danmark och Norge undantag från omedelbarhetsprincipen så att muntlig bevisning kan säkras även under förundersökningen.
Den modell som tillämpas i våra grannländer gör det möjligt att möta den organiserade brottsligheten på ett kraftfullt sätt. Många utanför juristskrået ställer sig nog därför frågande till vad som föranleder den närmast reflexmässiga negativa reaktionen från svenska jurister på den här sortens förslag. Ofta låter det ju på svenska jurister som att varje förändring av invanda principer innebär slutet för Sverige som rättsstat.
Jag får ibland den konspiratoriska frågan om det handlar om att värna om juristuppdrag, men det är knappast så det förhåller sig. I det aktuella exemplet skulle ju dessutom advokatens roll och betydelse i tidiga stadier av förundersökningen snarare öka än minska om förslaget blir verklighet. Rädslan för förändring hänger nog snarare ihop med att jurister i allmänhet tränas att tänka "innanför systemet".
Men nu är det så att det finns många andra västerländska stater som sedan länge har sjösatt andra lösningar än just de svenska för att bekämpa grov organiserad brottslighet, utan att för den sakens skull ha ansetts förlora statusen som rättsstat.
Att jämföra Sveriges rättssystem med andra länders motsvarigheter är därför ofta ett välgörande korrektiv till denna kanske inte helt lyckade reflex. Särskilt i de fall lagstiftaren ställs inför svåra samhällsproblem som kräver nya grepp.
Sverige möter nu företeelser som knappast ens kunde föreställas då gällande straffsystem och processordning tillkom: Mord på och tortyr av unga människor, privat rättsskipning med egna vägspärrar, utkristalliseringen av ett ”våldsoligopol” där staten är endast en av flera aktörer som regelmässigt använder våld för sina syften.
Detta, och allsköns andra samhällshotande händelser som sköljer över den som tar del av nyheterna. Att då väcka frågor om hur rättseffektiviteten kan öka, utan att göra orimligt avkall på rättssäkerheten, innebär inte slutet för rättsstaten. Det motsatta skulle däremot gälla om man låter organiserad brottslighet få härja fritt utan påkallade anpassningar av systemet.
