Påskupploppen lämnar ingen oberörd. Rikspolischefen var tydlig i sin beskrivning av våldsverkarna: i kravallerna fanns individer med kopplingar till gäng och kriminella nätverk. Aggressionen mot polisen handlar i stycken om att visa vem som bestämmer. När polismakten försöker att upprätthålla svensk lag också i Skäggetorp eller Navestad, störs den alternativa rättsordning som gängen etablerat. ”Man vill inte ha oss där”, sa rikspolischefen. I hierarkin som gängen vaktar är det polisen som ska backa.
I tumultets spår har partiernas retorik påverkats; det hör till det politiska spelet att på studs veta vad som är orsak och verkan. Inom forskningen går det väsentligt långsammare. Det tar tid att analysera empiri och få fram resultat. Givet detta är det likväl anmärkningsvärt svårt att finna svenska studier inom exempelvis sociologi, socialt arbete, kriminologi, kulturstudier, etnologi eller inom mitt eget fält – pedagogikens – som förklarar framväxten av parallella samhällssystem i vårt land.
Vill vi veta något får vi vända oss till journalistiska granskningar, till Johanna Bäckström Lernebys ”Familjen” eller Diamant Salihus ”Tills alla dör”, för att nämna två. Ännu svårare är det att finna undersökningar som visar vilka metoder som kan bryta den separatistiska logik som lockar unga människor från skolan för att i stället verka i konflikt med samhället. Däremot finns rikligt av studier som berättar hur samhället utanför ”orten” ägnar sig åt ”territoriell stigmatisering” och ”demoniserar” den andre; där finner bilbränder och sten mot polisen en förklaring i det förtryck som samma samhälle sägs utsätta områdena för.
Där är de unga männen, det är oftast dessa som är i fokus, offer för strukturellt våld och deras våld och kriminalitet är i sin tur ett svar på detta. Det är majoritetssamhällets strukturer som straffar ut, människorna själva har inte ansvar för sina handlingar. Enligt samma logik har man blundat för hedersnormernas tvingande struktur. Kravaller och attacker på polisen tolkas som “motstånd” och krav på social rättvisa, respekt och upprättelse.
I ”När betongen rätar sin rygg” (Daidalos, 2019) beskrivs en rad rörelser som samlar unga i förorter. De förenas av upplevelse av exkludering och avståndstagande från de instanser och funktioner som symboliserar makten och samhället i och utanför ”orten”. I detta läser författarna in en hunger efter bildning och ett sökande efter vägar att påverka som minner om arbetarrörelsen. Men det som återkommer i berättelserna är snarare tankar och idéer där politikens, polisens och skolans företrädare alltid tillskrivs onda avsikter. De är övermakten och därför fiender. Vad kan man bygga på den grunden? Det bevittnar vi just nu.
Det är utan tvekan angeläget att förstå de olika identitetsprocesser på gruppnivå som formar unga, liksom hur skillnader i villkor och möjligheter påverkar. Ändå är det, som rikspolischefen sa, individer, inte grupper, som begår handlingar. Stenar kastas inte av strukturer, utan av enskilda personer.
Påsken 2022 blev en dyr läxa. Vi som verkar inom samhällsvetenskapen påminns att strukturer, må de vara synliga eller osynliga, varken förklarar eller ursäktar allt. Och det minsta man kunde begära av forskningen är att den bidrar till ökad förståelse, inte eldar på motsättningarna.
