Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Henrik Jönsson Bild: Olof Ohlsson
Henrik Jönsson Bild: Olof Ohlsson

Henrik Jönsson: Svensk politik liknar katastrofprojektet Concorde

Den misslyckade satsningen på överljudsflygplanet Concorde kan lära oss någonting om regeringens strategi, skriver gästkolumnisten Henrik Jönsson.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

“Sunk cost fallacy” är ett beteendeekonomiskt begrepp vilket i korthet beskriver oviljan att backa från dåliga beslut som man investerat mycket resurser i. Denna reaktion leder till irrationell kapitalförstöring på grund av aversion mot prestige- och kapitalförlust.

I politiska termer anges ofta 1970-talets misslyckade satsning på överljudsflygplanet Concorde som ett exempel på “sunk cost fallacy”. Trots att alla tidigt insåg att projektet aldrig skulle bära sig fortsatte man i många år att ösa pengar över Concorde. Detta berodde på att man uppfattade det som ett större problem att erkänna att man slösat bort betydande skattemedel än att fortsätta slösa bort skattemedel – med förhoppningen att situationen på något magiskt sätt skulle lösa sig själv.

Den svenska regeringen och dess samarbetspartners har offrat enorma mängder politiskt förtroendekapital på ett samarbete som tvingar samtliga partier att genomföra politik de egentligen är emot. Denna kortslutning av den representativa demokratiprocessen har legitimerats genom att man sålt in isolationen av Sverigedemokraterna som rikets i alla lägen överordnade prioritet.

Allt färre väljare tolererar dock denna ordning, vilket tydligt illustreras av att Liberalerna nyligen lämnade samarbetet, och att Vänsterpartiet slutligen var tvunget att försvara sitt politiska existensberättigande med en misstroendeförklaring mot statsministern.

Som konsekvens måste regeringen skruva upp sin kritik av oppositionen i samma takt som intresset för SD-isolationen faller. Man finner sig således agera på en sunk cost fallacy, där man inte har råd att förlora det politiska förtroendekapital man sänkt i SD-isolationen. I stället måste man ständigt höja den retoriska insatsen.

Det är i detta ljus man bör se de uppskruvade reaktionerna på moderatledaren Ulf Kristerssons beskrivning av invandringen till Sverige som en ”belastning”. Ordvalet togs genast som intäkt för att moderatledaren skulle betrakta invandrade individer som ej önskvärda, och gjordes i förlängningen till ett varnande exempel på oppositionens moraliska förfall.

Det hela är naturligtvis befängt. För det första är invandringsbegreppet så brett och mångfacetterat att varken “belastande” eller “berikande” är meningsfulla beskrivningar. För det andra vet alla dessutom vad Kristersson åsyftade: att Sveriges invandrings-politik har lett till allvarliga problem inom nästan samtliga politikområden.

Regeringen är dock inte intresserad av att diskutera verkliga problem. Den generande indignationsteater som på flera håll spelats upp för Kristersson har nämligen ingenting med verkligheten att göra, utan är bara ett demagogiskt försök att försvara det enda som håller regeringspartierna vid makten: förmågan att övertyga sina allt mer utmattade väljare om att isolationen av Sverigedemokraterna är viktigare än alla andra frågor.

Historien om Concorde lär oss dock att även den mest ihärdigt försvarade sunk cost fallacy ytterst tenderar att sluta med en mycket brutal krasch.