Jag vet inte om det är nyhetstorkan, sommarvikarierna eller den just avslutade regeringskrisen som är förklaringen. Men tillbaka från semestern förefaller den svenska offentliga debatten mer monotont ensidig än någonsin.
På Aftonbladets ledarsida drar man sig inte från att sätta likhetstecken mellan Sverigedemokratarna och massmördaren Anders Behring Breivik. Ett regeringsskifte kommer sluta i ett nytt Utøya är kontentan. I Expressen utgjuter sig samtidigt krönikören Irena Pozar över att Liberalerna tar avstånd från Breiviks dåd samtidigt som partiet vill ingå i en högerregering.
Det är surrealistiskt att läsa den här typen av texter, helt befriade på proportioner, verklighetsförankring och logik. Ändå är detta något av ett dominerande narrativ i svensk press, i synnerhet på kultursidor och bland fristående krönikörer. Motrösterna är fortfarande få och närmast frånvarande bortom de borgerliga ledarsidorna.
I viss mån handlar det om ren tidningsekonomi. Överdrifter drar klick. Men det förklarar inte det ensidiga perspektivet. Och det är inte bara den trafikdrivna kvällspressen som präglas av det här tankemönstret. I Dagens Nyheter får den återkommande skribenten Ola Larsmo för sig att Breivik skulle vara ”nationalkonservativ”, eller högerkonservativ som statsministern säger om oppositionen, efter att ha läst massmördarens hopkok med plagiat av bland annat Una-bombaren Ted Kaczynski. Exemplen på liknande resonemang går att rada upp.
Berättelsen att det största hotet mot Sverige skulle utgöras av konservativa partier, eller att i stort sett alla åsikter till höger om regeringens är att likställa med 1930-talet, Breivik, Orban eller Trump, har förstås sin plats i debatten. Men när ensidigheten, undermåligheten, historielösheten tillåts dominera så kraftigt blir det bara tröttsamt.
Visst finns det en motsvarande entonighet på många av nätets alternativmedier och på sina håll i sociala medier, där det heter att landet när som helst går under av vanstyre. Det är lika osant som att det står på tröskeln till en fascistisk diktatur. Men man kan faktiskt förvänta sig mer av de som har till arbete att analysera samtiden eller bilda opinion än av vanliga hobbytyckare.
Fortsätter det intellektuella förfallet kommer opinionsbildningen i Sverige helt reduceras till en match mellan två olika lag. Frånkopplad från verkliga problem – och än mer från dess lösningar – som vilket underhållningssport som helst. Förloraren är det svenska samhället.
När man talar om hotet från populismen ska man ha klart för sig att den bara följer den medielogik som länge präglat svensk offentlighet: Förenkla, skapa konflikt, fokusera på person. Populismen är närmast en förvriden spegelbild av delar av det svenska medieetablissemanget.
Den här texten är inget försvar för populism. Tvärtom. Ett land klarar sig inte utan eliter – politiska, ekonomiska och intellektuella. Men dessa eliter måste förtjäna sin respekt. Det gäller inte minst de intellektuella. De behöver inte bara vara välutbildade utan förmå ta in olika erfarenheter och perspektiv. De måste våga utmana den rådande maktordningen och inte bara se Sverige som föregångslandet på jorden eller betrakta folket som ett hot.
Det intellektuella förfallet tas ofta med en relativiserande axelryckning. Men ett rimligt tankeutbyte är kärnan i varje civilisation. På sikt spiller en trasig offentlighet alltid över på demokratin, politiken och ekonomin.
