Svensk migrationspolitik ska inte dikteras från Turkiet

Just nu avgörs europeisk migrationspolitik av Recep Tayyip Erdoğan. Det håller inte i längden.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Vid den grekisk-turkiska gränsen samlades i lördags tusentals flyktingar på väg mot Europa. Våld utbröt och den grekiske premiärministern Kyriakos Mitsotakis lät meddela att landet från och med nu och en månad framåt inte accepterar några asylansökningar. Även Bulgarien har stärkt upp sin bevakning mot Turkiet.

Den turkiske presidenten Recep Tayyip Erdoğan förklarade för världspressen att landet öppnar gränserna så länge som EU inte håller sina löften. Sedan 2016 finns ett avtal på plats som innebär att Europeiska Unionen slussar in sex miljarder euro till Turkiet, främst via humanitära insatser, så att Turkiet ska kunna hantera de omkring tre miljoner migranter som landet har tagit emot från det syriska inbördeskriget. Men Erdoğan är missnöjd över att pengarna rullar in för sakta.

ANNONS

Det kan finnas andra skäl till varför Turkiets premiärminister öppnar gränsen. Under stridigheterna i nordsyriska Idlib, där Turkiet är inblandat, har uppemot en miljon människor börjat röra sig norrut - mot Turkiet. Påfrestningen på det turkiska samhället är stor och landets militärmakt har dessutom nyligen lidit stora förluster i Syrien.

Undersökningar från Turkiet visar också att opinionen i landet, även bland vänsterlutande prokurdiska partier, har blivit mycket kritisk mot det stora antalet syriska migranter i landet.

Europeisk migrationspolitik dikteras i praktiken från Ankara. Men förutsättningarna är faktiskt annorlunda nu än för fem år sedan. Då fanns ingen riktig beredskap i Europa på vad som komma skulle och ansvaret sköts fram och tillbaka mellan medlemsländerna. I Sverige beslutade Löfvenregeringen att uppmuntra till farofyllda strapatser över Medelhavet och upp genom Europa. Löftet om permanent uppehållstillstånd hägrade.

Tyskland antog en liknande policy. Bakslaget för såväl kristdemokratiska CDU som de svenska Socialdemokraterna ser vi än idag. Det fanns helt enkelt inte något större folkligt stöd för de öppna gränsernas politik.

Sverige har sedan fem år tillbaka tillfälliga gränskontroller. Men det är en lösning som bara låtsas vara tillfällig. De skärpta gränskontrollerna är permanenta. Men gränskontroller gör ingen heltäckande migrationspolitik. Det svenska dilemmat är att mottagandevolymen alltjämt bestäms utifrån externa faktorer som Erdoğans dagsform eller vad som händer i Mellanöstern.

ANNONS

Vad som har saknats är en långsiktigt fungerande migrationspolitik. Vad som behövs är en ordning som utgår ifrån vår årliga mottagandekapacitet. Moderaterna har gläntat på dörren för en sådan politik. Socialdemokraterna fortsätter å andra sidan inskärpa att de är för en restriktiv migrationspolitik samtidigt som de sätter sin tilltro till att det på EU-nivå beslutas om ett långsiktigt system som fördelar flyktingar. Något sådant kommer inte komma. Det saknas helt enkelt stöd för det.

Varje EU-land har sina egna specifika ekonomiska och samhälleliga förutsättningar att ta emot flyktingar och därefter integrera dem i samhället. De som tror att den tidigare asylrättsliga ordningen fungerar måste konfrontera det uppenbara: Det är inget land som i praktiken tror på den lösningen längre.

Många länder har därför i sitt faktiska agerande ersatt asylrätten med årligen bestämda mottagandekvoter för olika migrantgrupper. Kvoterna står i proportion till landets kapacitet att ta emot exempelvis flyktingar och innebär att det går att planera för boende, förskola, skola och ekonomiska åtgärder. Det behöver inte nödvändigtvis innebära ett nollmottagande. Länder som Kanada och Australien tar årligen emot många flyktingar.

Invändningarna mot att Sverige ska gå denna väg har varit flera: Kvotsystem står antingen i motsättning till asylrätten eller är helt enkelt inhumant. Men det är inget inhumant med att säkerställa Sveriges långsiktiga möjlighet att ta emot de som mest är i störst behov av att lämna ett flyktingläger. Lika lite som det är inhumant att prioritera de som varken har medel eller hälsan att företa långa och farliga resor.

ANNONS

Snarare är det den tidigare förda politiken, som skapar drivkrafter att företa de farliga resorna i fallfärdiga båtar, som borde ifrågasättas: Hur är det en bättre policy givet det uppenbara, kontrollerade och selektiva, alternativet? Dagens politik är dessutom ett lapptäckte av tillfälliga och sinsemellan motstridiga migrationspolitiska lösningar. De är varken begripliga för den asylsökande eller de kommuner som ska hantera mottagandet i andra änden.

Sverige behöver formulera en självständig migrationspolitik. Det går inte att förlita sig på ett för EU gemensamt system. Lika lite går det att lita på att Turkiet inte kommer använda öppnandet av EU-gränsen som ett utpressningsmedel. Med en långsiktig politik som bestäms i Stockholm och inte i Ankara kan Sverige ta sitt humanitära ansvar samtidigt som vi undviker en återupprepning av 2015 års kaotiska och ogenomtänkta politik.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS