En svensk kulturkanon ska tas fram. Så lyder en av punkterna i Tidöavtalet som förhandlades fram mellan Liberalerna, Sverigedemokraterna, Moderaterna och Kristdemokraterna för ett och ett halvt år sedan. Men det har visat sig vara lättare sagt än gjort.
Redan från början sade Svenska Akademien blankt nej till att medverka. ”Kanon är ett begrepp som är inpyrt med makt och maktutövning”, menade den ständige sekreteraren Mats Malm (DN 9/12 2022).
Men Malms maktkritik känns minst sagt krystad. Är han medveten om att han representerar en av Sveriges äldsta och mäktigaste litterära institutioner, som har kungen som beskyddare? En institution som med hjälp av Nobelpriset faktiskt är med och definierar vad som är god litteratur och vad man bör läsa – även om Malm själv enbart vill beskriva det som ”ett inlägg i ett levande, internationellt samtal”.
Det är inte bara Svenska Akademien som tar avstånd från tanken på en kulturkanon. Även Svenska författarförbundet har kritiserat den.
”Att styra över litteraturen är att styra över människors tankar och liv och hör inte hemma i ett demokratiskt samhälle”, påstod 35 författare i ett upprop som även undertecknades av Svenska författarförbundets ordförande (Expressen 8/11 2022). rots att det finns gott om demokratier som har en kulturkanon – däribland Danmark, Frankrike och Norge.
Den svenska kultureliten är uppenbarligen obekväm med sin maktposition. Den går inte ihop med dess självbild som "samhällskritiker". Därför har kulturminister Parisa Liljestrand (M) fått leta bortom kultursfären för att hitta någon som över huvud taget var villig att ta sig an uppdraget att leda arbetet med att ta fram en svensk kulturkanon. Lotten föll till slut på historikern Lars Trägårdh.
En kanon ska handla om kultur i bred bemärkelse, säger Trägårdh i en intervju med Svenska Dagbladet (30/3). Det kan handla om vad som format Sverige, om sådant alla medborgare bör veta om detta land, fortsätter han. Det behöver egentligen inte vara mer komplicerat än vad Trägårdh beskriver.
Att skapa en kulturkanon handlar inte om att drämma näven i bordet och säga att det här är den enda svenska kulturen som är värdefull, eller meningsfull att ta del av. Det handlar om att ge fler människor, som inte har den svenska medelklassens kulturella kapital, en chans att förstå alla de kulturella och litterära referenserna som många har lyxen att kunna ta för givna.
För alla länder har ju en kulturkanon, oavsett om den är nedtecknad på papper eller inte. Standardverk, inom allt från musik till litteratur och konst, som alla förväntas känna till – även om ingen faktiskt säger det. Det är mer egalitärt att öppet konstatera vilka verken är, och att de är nyckeln till att begripa landets kultur. Då ger man fler möjligheten att förstå sig på några av det svenska samhällets många outtalade koder, som är osynliga för insiders men fullkomligt uppenbara för den som står utanför.
Det är svårt att se hur det skulle kunna vara odemokratiskt. Tvärtom har en kulturkanon potentialen att stärka demokratin och göra att fler kan känna sig hemmastadda i det svenska samhället.
