Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Adam Cwejman: Svensk islamism i fårakläder

Inte bara Frankrike har ett problem med imamer som inte accepterar det sekulära samhällssystemet.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I januari månad för fem år sedan mördas 17 personer och 22 andra skadas i anslutning till satirtidskriften Charlie Hebdos lokaler i Paris. Samma år i november mördar radikala islamister 131 personer och skadar 413 på en rad platser i den franska huvudstaden. Året därpå körde en islamist in i en stor grupp människor på Promenade des Anglais i Nice. Då fick 86 personer sätta livet till och 434 skadades. Inget land i Europa har drabbats lika hårt av islamistisk terrorism som Frankrike.

Ingen befolkning skulle acceptera att landets ledare förblir passiv vid sådana händelser. Detta förstår Frankrikes president Emmanuel Macron. Och kanske har han börjat inse att befolkningens tålamod har tagit slut. Den 2 oktober detta år höll han därför ett nästan två timmar långt tal om landets stora problem med radikal islamism. Samtidigt föreslog hans regering en rad åtgärder för att stävja radikaliseringen.

Ett problem Macron berörde var att många imamer som får sin utbildning i länder som Turkiet, Marocko och Algeriet för med sig normer och värderingar som går på tvärs med det franska samhällets tydliga åtskillnad mellan sekulär och religiös rättskipning.

Macron underströk att det är viktigt att inte stigmatisera muslimer som kollektiv. Då går man nämligen i radikalernas fälla. Dessa skiljer inte själva på radikal och moderat islam utan ser det som en odelbar helhet. För dem är kritik mot radikal islamism kritik mot alla muslimer.

Nästan omedelbart aktualiserades det Macron talade om. Bara två veckor senare halshugger en tjetjensk flykting läraren Samuel Paty, för att denne som en del av undervisningen om demokrati och yttrandefrihet använt sig av satirteckningar föreställande islams profet Mohammed. I torsdags mördas så tre personer i Nice. Samma dag försökte en man, efter att ha skrikit "Allahu Akbar", utföra ett mord i Avignon.

För våra sekulära demokratier i Europa var Macrons ord egentligen självklarheter. Macron föreslår hårdare kontroll av var pengar till moskéer kommer ifrån. Bättre uppföljning av var imamerna utbildas och i vilka idéer de skolas. Mer pengar kommer läggas på att stödja moderata och reformerta muslimska organisationer.

Åtgärderna är, om man betänker vilka ohyggliga brott de är ett svar på, rätt milda. Macron vill komma till rätta med de parallella rättssystemen och radikalism finansierad i Mellanöstern. Åtgärderna bygger även på insikten att våldsdåd utförda med religionen som grund inte är isolerade handlingar. De äger rum inom ramarna för en radikalreligiös världsåskådning som inte accepterar att andra normsystem ställs ovan det religiösa.

Ska ett mångreligiöst samhälle fungera behövs det uppslutning kring vissa gemensamma nämnare. Detta saknas alltjämt i Frankrike och, märker vi gång efter annan, även i Sverige.

Imamen Salahuddin Barakat, ordförande för Islamakademin i Malmö, som delvis finansieras med skattemedel från Malmö Stad var väldigt kritisk mot Macron. Under rubriken "Fransk islam eller fransk hybris" skrev Barakat på sina personliga Facebooksida (7/10) att "vi vet" mycket väl att det under de "pudrade perukerna" luktar illa, och vidare att det i "de upplysa orden av liberté, fraternité, och egalité ryms ett mörker". Vad är då detta mörker som den sekulära staten i Frankrike uttrycker?

Det är en, enligt Barakat, "filosofiskt svag, extremsekulär, och rasist-nationalistisk ideologi som etablerades genom giljotinens skräckvälde och sedan spreds i världen genom avrättningar, tortyr och massgravar".

Frankrike är enligt Barakat en "islamofob skurkstat" som lever på att "suga ut blodet på de svaga i världen". Macron är, menar Barakat, "en skurkaktig fjant". De enda som är värre än Macron är de "araber och muslimer som ser honom som någon slags räddare eller beskyddare".

Barakat är styrelsemedlem i organisationen Open Skåne som ska främja samtal mellan "formella och informella ledare från olika delar av samhället". Men i sitt inlägg visar han tydligt att den sekulära staten snarast är fienden. Vilken dialog är man intresserad av med ett samhällssystem som, och på den här punkten är Sverige och Frankrike lika, likställs med ondska?

Det vore illa nog om Barakat vore en radikal i marginalen av samhället. Men han är en av svensk offentlighet omhuldad person. En imam som sägs agera brobyggare, en länk mellan världar. En person som mittfåran i det svenska samhället identifierat som en konstruktiv kraft. Förra året fick han, tillsammans med rabbinen Moshe-David HaCohen, Malmö stads pris för mänskliga rättigheter för deras gemensamma arbete mot hat och rasism.

Samtidigt uttrycker Barakat tydligt en radikal syn på det sekulära samhället och anser försöken att isolera och motarbeta radikal islamism som rasism grundad på radikal-nationalistiska ståndpunkter.

De personer som har mest att vinna på att radikalism motarbetas, det vill säga muslimer som inte vill att deras religion kapas av extremister, är de Barakat anser vara värst. De är ju, för att använda Barakats egna ord, de enda som är värre än skurken Macron.

Salahuddin Barakat är ett tydligt exempel på en person som har en dubbel ideologisk bokföring. Ena dagen konstruktiv brobyggare som Malmö stad gärna finansierar, andra dagen svuren fiende till det sekulära samhällets principer och de muslimer som stödjer detta samhälle. Så länge personer som Barakat är det största hoppet till interkulturell dialog vi har så kommer vi inte komma långt.

I Frankrike har hundratals oskyldiga personer mördats i islams namn. Den franska regeringen greppar förstås efter halmstrån. Den försöker göra vad den kan för att stävja radikaliseringen, slå undan benen på extremismens ideologer och tänkare.

I stället för förståelse och, vilket man skulle hoppas på från en person som Barakat, sympati, förbannas de och kallas onda. Men vad som är ondska i det här sammanhanget är den religiösa fanatismen och inte den franska regerings försök att stävja densamma.