Den internationellt spridda kampanjen mot den svenska socialtjänsten – att den ”kidnappar muslimska barn” – har enligt SÄPO ökat risken för terrorattentat mot Sverige. Den tunisiske man som mördade två svenskar i Bryssel ska också ha varit påverkad av kampanjen.
Kampanjen har haft särskild stor inverkan i Göteborg, med ett flertal demonstrationer på Gustaf Adolfs torg de senaste åren. Men redan innan dess demonstrerade familjeklanen Ali Khan i Angered öppet mot socialtjänstens ingripande.
Har då kampanjen något fog för sig? DN har låtit gå igenom samtliga LVU-domar från Västsverige under förra året för att se hur verkligheten ser ut (2/11). Resultatet visar på en överrepresentation för barn med utomnordisk bakgrund. Det kan dock förklaras med att gruppen generellt lever under sämre socioekonomiska förhållanden – det vill säga ingripandegraden är inte högre än för familjer med inomnordisk bakgrund som lever under samma förhållanden.
Endast 13 av 389 domar motiveras i huvudsak av hedersrelaterat förtryck inom familjen. Med största sannolikhet är hederskultur en komponent i fler domar, men de explicita orsakerna har då handlat om exempelvis vanvård, övergrepp och missbruk. Hederskultur är inte detsamma som islam, men fenomenen överlappar starkt.
Det finns med andra ord inget fog för att svensk socialtjänst skulle vara mer benägna att ingripa mot muslimska familjer än mot andra. Mycket talar för motsatsen. Socialtjänsten är överbelastad i utsatta områden, med hög personalomsättning och större hotnivå. Sådant som inte skulle accepteras i mer välsituerade stadsdelar får passera. Länge har det dessutom funnits en okunskap eller en konflikträdsla kring allt som har med hederskultur att göra, något som dokumenterats i flera rapporter kring tystnadskulturen i Göteborgs stad.
DN:s reportrar har intervjuat muslimska föräldrar som välkomnar socialtjänstens ingripande. De finns också. Det kan röra sig om ungdomar som föräldrarna tappat kontrollen över eller fall där det finns konflikter inom familj och släkt. Socialtjänsten utgår trots allt från en rättighetslagstiftning som utgår från barnets bästa.
Det spelar dock troligen mindre roll huruvida man med statistik och dokumentation kan visa att socialtjänst och domstolar följer svenska regelverk. I grunden rör det sig om en kulturkrock där det är Sverige som i ett globalt perspektiv avviker. I de flesta länder i världen är det en självklarhet att staten inte ska lägga sig i familjeangelägenheter, att fadern är familjens överhuvud och att barn ska lyda med hot om straff.
Därför är det oerhört viktigt att svenska myndigheter ingående förklarar för nyanlända hur det svenska systemet fungerar och vilka värderingar det grundar sig på. Att man förklarar att vissa beteenden och attityder helt enkelt inte accepteras och kommer att få konsekvenser. Samtidigt måste detta ske på ett sätt så att inte nyanlända föräldrar tror att helt saknar befogenheter mot sina egna barn i Sverige – vilket också är ett förekommande missförstånd.
Kampanjen mot den svenska socialtjänsten är ytterst ett resultat av den flathet och oförmåga som Sverige visat i flera decennier när det kommer till att våga stå för den egna kulturen och dess normer. I toleransens tecken har man duckat de svåra frågorna.
Kampanjen mot Socialtjänsten syftar delvis också till att stärka de patriarkala och separatistiska krafterna i förorterna och hämma arbetet mot hedersförtryck. Naturligtvis måste något så ingripande som att tvångsomhänderta barn ske under rättssäkra förhållanden. Men problemet i dag är snarare de dubbla måttstockarna där missförhållanden som aldrig skulle accepteras i villakvarteren får passera på samma sätt som gängkriminaliteten tenderar bli ett officiellt problem först när den når den inhemska medelklassen.
Ointresset för att ta ansvar den ”solidariska flyktingpolitik” som drivits på långt från verkligheten i Göteborgs förorter har inneburit ett stort svek mot kommit till Sverige. Priset betalas nu framför allt av ungdomar med invandrarbakgrund, oftast födda i landet. Men även Sverige som land får allt tydligare också betala priset i form av ökade motsättningar, sociala problem och sårbarhet för internationella påtryckningar.
