En union med handel och fri rörlighet för personer och kapital hade som syfte att säkra fred och utveckling i Europa. Men det som allt mer har kommit att prägla EU är snarare dess enorma system för omfördelning av pengar.
Förutom den stora budget som EU redan förfogar över, varav 90 procent går tillbaka till medlemsländerna i form av stöd, har unionen nu inrättat ännu en fond för att fördela ytterligare 750 miljarder euro de kommande sju åren. Detta ursäktar man med "återstart" av Europa efter pandemin. I och med detta tar EU lån, som kommer att behöva betalas tillbaka ända fram till 2058.
EU har piffat upp coronafonden med det framåtsyftande namnet ”NextGenerationEU” och medlemsländerna arbetar med återhämtningsplaner för att kunna få tillbaka sina egna pengar.
Vad ska länderna då göra med dessa pengar? Grekland ska till exempel förbättra sin strandpromenad i Aten med cykel- och gångvägar. Italien ska göra om lärarutbildningen. Kroatien ska digitalisera sitt rättsväsende. Litauen ska bygga sol- och vindkraftverk.
Sverige har också tagit fram en återhämtningsplan. I den återfinns fler platser på yrkesinriktad vuxenutbildning, satsningar på järnväg och skydd av natur. Man har även lagt in projekt som redan pågår, som "klimatklivet", vars effektivitet redan har ifrågasatts.
Aktiviteterna införs under vällovliga beteckningar så som digitalisering, grön omställning, sammanhållning och resiliens (ett finare ord för motståndskraft) och intentionerna med dem är förstås goda. Men det handlar om åtgärder och utveckling som alla länder och verksamheter ändå behöver syssla med hela tiden. Varför måste pengar till allt detta gå omvägen via EU?
EU:s revisorsfunktion har redan flaggat för att det saknas ordentlig styrning av vart coronafondens medel går. Studier visar också att offentliga stöd till innovation, näringsliv och tillväxt sällan ger den stora effekt man önskar.
Men EU lever på hoppet, att just deras miljardstöd är magiskt och övervinner alla problem som andra system för bidragsutdelning drabbas av, som att stöden missbrukas, konkurrens snedvrids och värde går förlorat genom all byråkrati i ansökningsprocedurerna.
En annan allvarlig konsekvens av bidragskarusellen på EU-nivå är att den rättfärdigar en starkare styrning av medlemsländerna. Regelverken växer ständigt och EU lägger sig i allt från sociala frågor, till investeringar och hantering av naturresurser - de måste ju skydda EU:s medel och finansiella intressen!
I år har EU till och med inrättat en mekanism som ger unionen rätt att stoppa utbetalningar av stöd till länder som inte respekterar rättsstatsprinciperna.
Mekanismen har redan tillämpats mot Polen och Ungern. Rimligt, tycker en del. Men även sådant mer luddigt som att länder inte uppfyller ”demokratiska värden” kan komma att straffas. Det finns inga garantier att inte Sverige eller andra också kommer att få smaka piskan framöver.
Mår grannsämjan i EU verkligen bra av att vi utpressar varandra med pengar? Tveksamt. Är en bidragsunion med omfattande omfördelning av pengar mellan länderna och hård ovanifrån-styrning en garant för utveckling och fred? Sannolikt inte.
EU:s svällande budget borde bekymra även den mest övertygade EU-vän.
