Det är numera svårt att se på den politiska utvecklingen i Sverige utan att misströsta eller långsamt radikaliseras. Januariöverenskommelsen, som många ändå trodde skulle resultera i en maktfullkomlig socialdemokrati som toppred ett par nya samarbetspartners rakt ner i leran, ledde istället till en paralyserad regering som visat sig inkapabel att göra någonting annat än att avskaffa värnskatten och slakta arbetsförmedlingen – knappast vad de som röstade på S bad om, och knappast saker som borde ha högsta prioritet i läget vi nu befinner oss i.
Den nuvarande regeringen har dessutom bara förstärkt ett tema som gällt i Sverige sedan tidigare; staten som långsamt förvandlar sig till kommunernas fiende snarare än dess bundsförvant och beskyddare. Flyktingkrisens enorma kostnader doldes genom att man vräkte över dem på lokala tjänstemän, kommunalråd och fritidspolitiker utan några större möjligheter att värja sig.
Arbetsförmedlingens nedläggning skulle först kompenseras med att en massa privata aktörer skulle flytta in till Norsjö och Ljusnasberg, sedan när man till sist insåg(!) att detta inte var realistiskt öppnade man upp för att kommunerna kanske skulle kunna ta över arbetsförmedlingens funktioner själva. Vilken generositet! Tur då att kommunerna redan nu har så lite att göra, att man helt enkelt kan vältra över ännu fler uppgifter på dem lite hipp som happ. Eller?
Den här sortens ansvarslöshet från staten som huvudman är inte omöjlig att förstå. Socialdemokratin kämpar för att överleva, och den har inte längre särskilt mycket tid eller vilja över till någonting annat. Förhoppningsvis blir kampen inte särskilt utdragen. Men denna dödskamp ställer till det, gång på gång, för politiker och tjänstemän ute i kommunerna. Även socialdemokratiska kommunalråd ser hur deras jobb blir allt mer omöjliga på grund av strömmen av ogenomtänkta eller motsägelsefulla diktat från ovan.
Det finns ett afrikanskt ordspråk som lyder ”fisken ruttnar alltid från huvudet”. Så är det också med vårt politiska system. Vad kommer då resultatet av denna utveckling att bli? Till att börja med: ännu fler lokalpartier än vad vi har idag. Ju mer kommunerna är tvungna att ta saker och ting i egna händer, lappa och laga, kringgå eller gömma sig för befallningar och lira lite löst med lagen, ju starkare kommer trycket mot splittring att vara. I Socialdemokraternas fall är den milda versionen av denna sjuka att lokala sossar väljer att inte kampanja med partiets material eller med referens till Socialdemokraternas nationella politik för att undvika att tappa röster. Det mer allvarliga fallet är att de lokala socialdemokratiska företrädarna går ”native”, och tar med sig hela den politiska infrastrukturen. När man väl förlorar en bygd till de lokala rebellerna är risken att den helt enkelt förblir förlorad, speciellt när rebellerna fram till nyligen var ens egna partikamrater.
Socialdemokraterna är det parti som kommer lida allra mest av lokalpartiernas framväxt. De kan dock trösta sig med att de andra stora partierna också kommer få sig en släng av den sleven, om de inte aktar sig. Mycket talar för att den politiska konfliktlinjen i Sverige framöver kommer att kretsa allt mer kring kommunerna mot staten; de lokala och de ansvarstagande mot de avlägsna och ansvarslösa. Lokalpartierna är helt enkelt här för att stanna.
