Opinionsmätningarna drygt ett år efter valet är knappast någon munter läsning för regeringspartierna. I SVT/Verians mätning som presenterades under torsdagen samlar Tidöpartierna 45,1 procent. Sverigedemokraterna står för knappt hälften av stödet: 21,2 procent. Oppositionen får 53,2 procent och Socialdemokraterna ligger kvar på rekordhöga 37,6 procent.
I praktiken är det S som drar upp oppositionens siffror. Vänstern och Miljöpartiet ligger stilla. Centern är ett krisparti under riksdagsspärren som tappat nästan hälften av sina väljare sedan valet. Även Liberalerna och Kristdemokraterna ligger under spärren.
På ett sätt är siffrorna inte förvånande. Småpartierna brukar gå dåligt något år efter ett riksdagsval. De hamnar helt enkelt i medieskugga. Det är inte heller ovanligt att oppositionen stärks. Med det sagt kan regeringen inte bara avfärda opinionsvindarna.
Extra allvarligt för regeringen är att oppositionsledaren, Magdalena Andersson, har ett personligt förtroende bland väljarna på 52 procent, medan statsminister Ulf Kristersson bara kommer upp i 29 procent (SvD 14/9). Personliga egenskaper är förstås inte oviktiga. Men huvudförklaringen torde vara att två partier konkurrerar om ledartröjan på högersidan.
För den kanske mest intressanta trenden är att Sverigedemokraterna fortsätter växa ifrån Moderaterna. SD är med sina 21,2 procent ett helt småparti större än Moderaterna som ligger på 17,4 procent. I en undersökning från Indikator Opinion som Sveriges Radio presenterade förra veckan var SD faktiskt större än regeringspartierna tillsammans (SR 27/10).
Ulf Kristersson är en seriös, påläst politiker med lång erfarenhet av tunga uppdrag, både som minister, borgarråd i Stockholm och kommunalråd i Strängnäs. Hans låga siffror kan ur det perspektivet te sig orättvisa. Men ledarskap handlar om mer än att vara kunnig. Det kräver en förmåga att sätta tonen och agendan, hårda nypor om man så vill. Carl Bildt, Göran Persson och Fredrik Reinfeldt hade alla det.
Ett problem för Kristersson är att han inte är den självklare ledaren för Tidöpartierna. Jimmie Åkesson leder det största partiet i koalitionen. Han har inte samma erfarenhet av ansvarstyngda uppdrag, men han är en skicklig och karismatisk partiledare som lett sitt parti till stora framgångar i snart två decennier. Det är inget fel på Åkessons självförtroende. Till råge på det fortsätter de stora samhällsutmaningarna att ligga i linje med SD:s kärnfrågor.
Det här är inget unikt för Sverige. Mönstret är liktydigt i stora delar av västvärlden. Migrationen, globaliseringen och den nya informationstekniken har ritat om det politiska landskapet. Gränsen mellan ”högerpopulistiska” partier och traditionellt liberalkonservativa har blivit suddig, även om de representerar olika väljarbaser. Därmed ser också den politiska konflikten annorlunda ut. Att som Centerpartiet eller Dagens Nyheters ledarsida tro att man kan resa i tidsmaskin tillbaka till 1990-talet, om man bara blundar tillräckligt hårt för förändringarna, är självbedrägeri.
Vilket som ska vara det ledande högerpartiet i den nya tidens konfliktlinjer är dock inte ödesbestämt. Moderaterna måste som sagt visa ledarskap om man vill behålla ledartröjan. Partiet ska vara statsbärande och helst respekterat utanför blockgränsen. Ett sådant ledarskap kan inte baseras på fokusgrupper och beställda enkätundersökningar. Det blir lätt spretigt och påklistrat, såsom M-utspelet häromdagen att förbjuda bensin- och dieseldrivna bilar i Stockholms innerstad.
Ska Moderaterna åter bli det största partiet på högerkanten måste det ha mer genomtänkta svar på SD:s frågor än de SD själva presenterar, snarare än att försöka vara ett mjukare komplement till SD. Att det sistnämnda fungerar dåligt visar inte minst den ovan nämnda opinionsmätningen från SVT, där SD ökar i just storstäderna och på M:s bekostnad.
Man kan tänka sig att Moderaterna vill nå de kvinnliga väljare som SD inte lyckas fånga med en del av sina utspel. Oppositionens hela övertag kan nämligen förklaras av könsgapet i svensk politik. Bland män har Tidöpartierna en klar majoritet. Men det här könsgapet kan nästan helt och hållet förklaras med att Socialdemokraterna tappat manliga väljare till SD men inte alls kvinnliga väljare i samma utsträckning. Frågan är om M har något att hämta där. SD måste någon gång göra upp med sin grabbighet om man ska vinna fler kvinnliga väljare. Moderaterna har redan en hyfsad jämn könsfördelning hos sina anhängare och bör snarare lägga kraften på att behålla rollen som statsbärande parti.
