Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP) menar att det svenska samhället fostrat män och pojkar att bruka våld. Bild: Anders Wiklund/TT
Jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP) menar att det svenska samhället fostrat män och pojkar att bruka våld. Bild: Anders Wiklund/TT

Karin Pihl: Stenevi och Lööf har fel om manlighet och våld

Det är inte norm i Sverige att bruka våld mot sin partner. Tomt prat om normkritik hjälper inte de utsatta.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Journalisten Evin Rubars dokumentär ”Könskriget” som sändes i SVT 2005 ledde till en kris i den svenska kvinnorörelsen. Bilden som framkom var att delar av den svenska kvinnorörelsen och företrädare för kvinnojourer var mer intresserade av ideologisk kamp än att konstruktivt arbeta för att förmå män att sluta bruka våld.

Det är uppenbart är att arbetet mot relationsvåld i Sverige till stor del dominerats av ideologi. I stället för att undersöka verkligheten och sedan dra teoretiska slutsatser har man gjort tvärtom.

Forskningsrapporten ”Slagen dam” från 2005, som leddes av den kritiserade sociologen Eva Lundgren, kom exempelvis fram till att varannan kvinna över 15 år i Sverige blivit utsatt för våld. Slutsatsen var att våld mot kvinnor sker överallt och är mycket omfattande.

Lundgrens forskning kritiserades hårt och granskades av Uppsala universitet. Det slutade med att hon friades från anklagelser om vetenskaplig ohederlighet, men med hård kritik för att slutsatserna i ”Slagen dam” motsägs av empirin i studien (SVT 15/12 2005).

I dag hör man inte längre lika mycket om könsmaktsordningen när våld mot kvinnor diskuteras. I stället handlar teoribildningen om normkritik. De senaste dagarnas debatt om män som misshandlat och mördat sina partners – som blossat upp efter att fem kvinnor mördats inom loppet av tre veckor i Sverige – har förvisso lett till konstruktiva förslag, som skärpta straff för kvinnofridskränkning och elektronisk fotboja vid kontaktförbud.

Men det ideologiska filtret finns kvar. Jämställdhetsminister Märta Stenevi (MP) säger i en intervju med Dagens Samhälle att ”vi har fostrat män och pojkar att slå” och att det finns ”en destruktiv mansnorm” som förklarar våldet. C-ledaren Annie Lööf menar att en central del i arbetet mot att kvinnor mördas handlar om att arbeta med normkritik i förskola och skola (SvD 21/4).

Gemensamt för teorin om könsmaktsordningen och teorin om normer som bakgrund till våld är att man vänder sig emot åtgärder som riktar sig direkt mot gärningsmannen, och i stället anser att den primära lösningen är att förändra könsmaktsordningen respektive könsnormerna.

I själva verket är problemet snarare normlöshet än normer. Det är inte norm i Sverige att slå sin fru. Enligt Brå har 2,2 procent av den kvinnliga befolkningen och 2 procent av männen utsatts för fysiskt våld av en närstående. Det våld kvinnor utsätts för är ofta grövre och kräver oftare sjukhusvård.

Att misshandla sin partner är ett normbrytande beteende. Gärningsmännen själva vet ofta om detta. Män som utövar relationsvåld berättar sällan om detta för sin omgivning då de upplever att det är skambelagt. Det gör att våldet blir svårare att upptäcka. Ofta försöker männen ursäkta sitt eget våld för att motivera det för sig själva.

Precis som med all annan kriminalitet är det en liten grupp som utför partnervåld. Män som slår kvinnor är ofta dömda för andra våldsbrott, har låg socioekonomisk status, är arbetslösa och lider ofta av en psykisk sjukdom eller personlighetsstörning. Motivet är ofta svartsjuka och kontrollbehov. Utlandsfödda är överrepresenterade och ofta har offret och förövaren bakgrund från samma land, enligt en rapport från Brå.

Våld existerar givetvis även i andra sammanhang. Men hustrumisshandel och annat relationsvåld tillhör inte samma kategori av vanligt förekommande jämställdhetsproblem som frågor om vem som tar disken och lagar mat. Våld i relationer bör bekämpas med en kombination av förebyggande arbete, stöd till utsatta och hårda straff. Framförallt måste det betraktas som den grova brottslighet det är.

Att brottsligheten skulle ha sin bakgrund i en generell samhällsnorm som ursäktar dödligt våld mot kvinnor stämmer helt enkelt inte. Om något visar de senaste dagarnas skarpa reaktioner från politiskt håll att våld inte socialt sanktioneras. Det är inte troligt att befolkningen i allmänhet har en annan uppfattning om relationsvåld än Annie Lööf och Märta Stenevi.