Förra veckan presenterade Folkhälsomyndigheten sin stora kartläggning över svenska folkets sexualvanor. Ytligt sett kan rapporten ”Sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter i Sverige 2017” ses som angelägen kunskapsproduktion. Det senare är i alla fall hur myndigheten själv vill framställa sin verksamhet.
Jag skulle säga att rapporten också kan komma till nytta på ett annat sätt. Den passar utmärkt som studiematerial för studenter som lära sig om hur maktutövning, disciplinering och styrning av medborgarna går till i en modern välfärdsstat. Den verkliga makten ligger nämligen sällan hos de folkvalda politikerna. Den utövas av tjänstemän, ofta i allians med intresseorganisationer och olika experter som legitimerar politik på förment vetenskaplig grund.
När det kommer till något så intimt som sexuallivet blir statlig och samhällelig maktutövning extra intressant att studera. Om makten kan styra över vårt sexualliv kan den kontrollera det mesta. En som tidigt insåg detta var den franske samhällsteoretikern Michel Foucault (1926-1984). För Foucault var det uppenbart att maktutövning i det moderna samhället nästan alltid motiveras med en påstådd vilja att ”hjälpa” och ”lösa problem” och att makten nästan alltid försöker legitimera sina insatser med hänvisningar till vetenskap. Folkhälsomyndighetens rapport genomsyras av detta.
Ett genomgående antagande är att människor inte bara bör har rätt slippa bli utsatt för sexuellt utnyttjande utan också har rätt till ett bra sexualliv: "Alla har rätt till säkra, positiva och njutbara sexuella upplevelser". Som att staten skulle kunna garantera det. Ett annat antagande är att det finns ett rätt sätt att ha intimitet på som bygger på full autonomi. Man bortser helt från att de flesta människor inte kan välja och vraka när det kommer till mellanmänskliga relationer.
Utöver att ställa upp normer fokuserar givetvis rapporten på problem, övergrepp som alla kan enas om är problem, såsom sexualbrott. Men problembilden utvidgas till allt som avviker från utopin. Verkligheten ställs mot ett tänkt idealtillstånd där några snedsteg aldrig begås. Men ingen frågar någonsin vilket priset är för att försöka uppnå ett sådant tillstånd.
En stor svaghet med studien är också det enorma bortfallet. Endast 30,5 procent av de som anmodats svara har skickat in svar. Bland män är siffran så låg som en fjärdedel. Respondenter födda i Afrika, Asien och Sydamerika hade en svarsfrekvens på drygt 12 procent. Få statistiker skulle ta en sådan studie på allvar. Visst kan man vikta bortfall för objektiva faktorer som kön, ålder och utbildning. Men det ändrar inte på det faktum att de som svarar på en sådan här studie med största sannolikhet skiljer sig markant från den övriga befolkningen i sina erfarenheter och inställning till det sexuella. Definitionerna som används är i rapporten är dessutom inte sällan mångtydiga. Bakom de exakta siffrorna är det uppenbart att precisionen i själva verket är obetydlig.
Syftet att förse politiken med vetenskapligt anseende är dock uppfyllt. Man kan motivera ytterligare kartläggning, resurser till den egna verksamheten och ”folkupplysning” för såväl vuxna som förskolebarn, vilket studien föreslår. Staten ges en roll långt bortom de juridiska ramarna.
Välviljan till trots är uppställandet av utopiska ideal – långt bortom en att vilja bekämpa olagliga övergrepp – uttryck för en ambition att disciplinera och forma befolkningen i tanke och beteende. En vilja att lägga livet till rätta. Äkta frihet och spontanitet kommer alltid vara ett problem i sådan ekvation, eftersom de leder till misstag och imperfektion. Det är priset vi betalar. Mänskliga tillkortakommanden passar helt enkelt inte in i mallen.
