Historien påminner om en rysligt spännande kriminalfilm, med polisrazzior, miljarder i svarta pengar som slussas via skumma konton, lönnmord, ryska oligarker och korruptionsanklagelser. Men det är ingen film. Det är en del av skandinavisk bankverksamhet på 2010-talet.
Det hela började med skandalen i Danske Bank. Journalistnätverket OCCRP fick tips om omfattande penningtvätt i bankens filial i Estland. Totalt rörde det sig om 2 000 miljarder svenska kronor (!) i misstänkt penningtvätt, visade en utredning. Avslöjandet slog ner som en bomb. Vd:n fick avgå, och banken granskas nu av myndigheter i USA. Om det vill sig illa kan banken förbjudas att handla i dollar. Det skulle innebära slutet för företaget.
Under tiden som den här härvan pågick riktades uppmärksamheten mot en annan skandinavisk bank med omfattande verksamhet i Baltikum: Swedbank. Kunde även den gamla sparbanken vara inblandad i samma skumraskaffärer? Nej då, sa den dåvarande vd:n Birgitte Bonnesen. Gång på gång upprepade hon samma budskap: Swedbank är en annan typ av bank som mest har småsparare som kunder. Swedbank har koll. Vi har inga problem, inga alls.
Det skulle visa sig att även hon skulle få sparken. Hon talade nämligen inte sanning. I våras avslöjade SVT:s Uppdrag granskning att omfattande penningtvätt skett via Swedbankkonton i Baltikum. SVT kunde visa att konton kopplade till rysk organiserad brottslighet gjort svarta sedlar vita via banken. Även Ukrainas tidigare president Viktor Janukovytj ska ha använt Swedbankkonton för mutor.
Nu kanske man som bankkund och skattebetalare – ja, det är vi som är den yttersta säkerheten för bankerna, eftersom de är ”för stora för att gå under” – undrar: får det verkligen gå till på det här sättet?
Nej, så får det inte alls gå till. Just därför finns Finansinspektionen (FI), den tillsynsmyndighet som har i uppdrag att granska bankernas verksamhet. Men där är det inte mycket som händer. Och passiviteten verkar ha en minst sagt osmickrande förklaring.
SvD har granskat myndighetens utredningar sedan Erik Thedéen tog över som generaldirektör 2015. Antalet fällda banker uppgår till noll. Trots att myndighetens egna experter slagit larm om både Swedbanks och SEB:s bristande arbete mot penningtvätt har ledningen lagt locket på.
Hur kan det vara möjligt? I en intervju med tidningen slår generaldirektören ifrån sig genom att rapa upp vad man skulle kunna kalla för kvalificerat svammel. Tydligen använder sig FI av något som kallas ”kommunikativ tillsyn”, vilket den dåvarande andrechefen Martin Noréus förtydligat i myndighetens egen podcast 2017: ”Vi ska inte (…) uppfattas som att vi tvingar någon”. Dessutom har chefer på myndigheten klippt bort viktiga stycken ur utredarnas rapporter.
Dagens Industris ekonomiskribent Anderas Cervenka tycker att det luktar korruption. I en krönika påtalar han det absurda med att den tidigare vice gd:n Martin Noréus – alltså samme man som slätade över Finansinspektionens roll som tillsynsmyndighet – efter tio år på myndigheten gått över till en hög position på Handelsbanken. Karantänen på sex månader får snarast ses som symbolisk. ”Man kan fråga sig hur länge Martin Noréus haft detta eller andra jobberbjudanden på gång och hur det påverkat hans ämbetsutövning”, skriver Cervenka och menar att det under flera år rått svängdörrar mellan Finansinspektionen och bankerna.
Så här kan det inte gå till. Justitieombudsmannen bedriver sedan ett år tillbaka en granskning av FI, och korruptionsexperten Inga-Britt Ahlenius tror att kritiken kommer att bli hård, eftersom ”FI har rundat centrala element i svensk grundlag” (SvD 12/12).
För det är garanterat något här som stinker. Det är inte alltför otänkbart att dessa "svängdörrar" bidrar till att myndigheten undviker att kritisera bankerna. Det är klart att man inte vill bli impopulär bland framtida arbetsgivare, som dessutom kanske kan erbjuda en lite bättre lön.
Mönstret går igen i fler sektorer. Ledarsidan har tidigare skrivit om den osunda kultur som finns på området upphandling av molntjänster och it-säkerhet. Experter sitter ena dagen på Sveriges kommuner och regioner och utreder vilket it-system som bör upphandlas, för att andra dagen börja arbeta på branschorganisationer. Det är uppenbart att det behövs betydligt striktare karantänsregler. Det ska inte gå att knalla in och ut mellan myndigheter och näringsliv hur som helst.
Ytterst vilar ansvaret på regeringen och finansmarknadsminister Per Bolund (MP). Det är dags att vakna nu. Allmänhetens förtroende är inte bara raserat när det kommer till bankerna. Det verkar som att staten sitter i samma båt, och det är illa.
