Redan den absurda termen ”public service” (”allmännytta”) om Sveriges Radio, SR, och Sveriges Television, SVT, borde lända till eftertanke.
SR och SVT är mediebolag. Det finns många fler. Till exempel, Stampen Media, som ger ut den här tidningen (samt tio andra). Är inte GP till nytta för allmänheten? Är inte alla andra tidningar, radio- och tv-stationer, nyheter, podcasts och nyhetsfilmer på nätet allmännyttiga?
Skillnaden består i att SVT och SR är statligt ägda. De finansieras därtill med skattemedel, och i realiteten är de som arbetar där statligt anställda och offentligt avlönade tjänstemän. På grundval av detta kallar sig dessa bolag för ”public service”. De privata mediebolagen framstår därmed som någonting annat än nyttiga för allmänheten. Men den som kan sin Adam Smith vet att bagaren inte går upp arla morgnar och bakar sitt bröd för att tjäna människorna, utan för att tjäna pengar. Och likväl är det så vi får bullar på frukostbordet.
I ett fritt, öppet och demokratiskt samhälle är mediernas roll att vara den fjärde statsmakten. I och med den beskrivningen accepterar man för det första att det finns en maktdelning inom staten mellan den lagstiftande, verkställande och dömande makten. Därutöver behövs det en fjärde statsmakt, de fria medierna, som ytterligare en komponent i den maktdelningen, med uppgiften att informera om, kommentera och granska makten och samhället.
Statens uppgift är därmed att försäkra att ett sådant samhälle förblir fritt och öppet, genom bland annat att säkra yttrandefrihet, pressfrihet och meddelarfrihet.
Det är därför som tanken är så befängd att statsmakten genom att äga mediebolag och anställa journalister, ska utföra denna allmänna nytta att hålla tummen i ögat på statsmakten. Om nu statliga etermediebolag är så allmännyttiga kan man fråga sig varför regeringen inte omvandlar ”Post- och Inrikes Tidningar” till en statlig dagstidning med nyheter. Samt byter namn på publikationen. ”Sanningen", kunde kanske passa.
Det är alltså de fria och privat ägda medierna, som granskar statsmakten och på så sätt betjänar demokratin, som står för denna allmänna nytta. Statliga medier överallt i världen är istället följsamma visavi makten. Men många är de politiker i opposition som funderar över om de inte kan använda statens överhöghet till att inrikta de statliga medierna så att de hellre tjänar deras syften, om maktskifte sker.
På sina håll inom oppositionen förs det i dag en diskussion om hur ”bred ” eller ”smal” SVT:s och SR:s verksamhet ska vara. Nog så dags, med tanke på att både M och KD den 14 november 2018, likt politiska sömngångare, röstade ja till regeringen Löfvens förslag att finansiera statsradion och statstelevisionen genom en progressiv skattehöjning, utan det minsta krav på genomlysning av verksamheten. Och under de två år som har gått sedan dess har inte en enda riksdagsledamot från dessa partier kunnat förklara varför vederbörande röstade ja (utom ett par M-ledamöter som har hänvisat till partipiskan).
Men om oppositionen, inbegripet SD, menar allvar med att journalistik och medier ska vara den fjärde statsmakten, måste den också utveckla en politik där staten inte äger mediebolag och anställer och avlönar journalister.
