Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Mångfalden av perspektiv är en central funktion hos den fria pressen.  Bild: Helena Landstedt/TT
Mångfalden av perspektiv är en central funktion hos den fria pressen. Bild: Helena Landstedt/TT

Håkan Boström: Staten bör hålla sig borta från mediernas innehåll

Varken regeringen eller Myndigheten för press radio och TV har i grunden förstått faran med staten i allt högre grad vill lägga sig i sanningsfrågor.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

I takt med att partierna blivit allt mindre av medlemsorganisationer har mediernas makt och inflytande över politiken ökat. Frågor kring mediernas finansiering, innehåll och ställning har därmed flyttat in i centrum av demokratidebatten.

Just nu pågår den sex veckor långa ansökningsperioden för redaktionsstöd till allmänna nyhetsmedier. Det är Myndigheten för press, radio och TV (MPRT) som delar ut cirka 500 miljoner kronor varje halvår (ungefär lika mycket betalas ut i driftsstöd). Nästan 90 procent av stödet går till traditionella dagstidningar. Men i höstas var uppmärksamheten störst kring att även ett antal nätpublikationer fick dela på 20 miljoner, däribland några kontroversiella alternativsajter som Samnytt.

Detta väckte debatt och under våren har myndigheten skickat ut nya föreskrifter för redaktionsstödet. I ett första utkast föreslogs ett krav på ”ansvarstagande nyhetsförmedling” för att få stöd. Myndigheten skriver: ”Med ansvarstagande nyhetsförmedling avses bland annat att nyhetsmediet inte bidrar till att sprida felaktig eller manipulerad information, inte uppmanar till brott och avstår från publiceringar som vilseleder kring etablerad vetenskap och kunskap” (SVT 15/3 och 12/4).

Förslaget kritiserades kraftfullt av remissinstanserna, däribland tunga branschaktörer som Tidningsutgivarna, Journalistförbundet och Publicistklubben. Det är orimligt att en myndighet avgör vad som är ”felaktig eller manipulerad information” eller vad som ”vilseleder kring etablerad vetenskap och kunskap”, menade kritikerna. Det har de förstås rätt i. Inte minst debatten runt covid-19 har visat hur vanskligt det skulle vara om en statlig myndighet under regeringen gjorde sig till överdomare i forskningsfrågor.

MPRT har visserligen omformulerat sig något efter kritiken, men fortfarande finns villkoren kvar som stipulerar att stödberättigade medier inte får sprida ”desinformation” eller ”vilseleda kring vetenskap” (MPRTFS 2021:2).

Det kan på ett sätt tyckas självklart att staten inte ska understödja verksamhet som sprider osanningar. Och det bör förstås i möjligaste mån undvikas. Men att makten ska ta sig rätten att avgöra vad som är sant och falskt är en auktoritär tanke. Liknande lagstiftning finns i Ungern brukar kritiseras för just sammanblandningen mellan medier och politik. Men som vanligt med principer är det svårare att se bjälken i det egna ögat.

De senaste åren har det blivit tydligt att grundläggande liberala principer kring yttrandefrihet och akademisk frihet inte sitter särskilt djupt hos svenska beslutsfattare. När konsensusuppfattningar och etablerade sanningar utmanas har instinkten från beslutsfattarna varit att bestraffa utmanarna: genom deplattformering, särbehandling eller till och med förbud.

Regeringen kallade för tre år sedan till sig företrädare för Google, Youtube och Twitter – sedan dess har antalet avstängningar ökat påtagligt, mest uppmärksammat nedstängningen (deplattformering) av den konspiratoriska webb-tv-kanalen Swebb-TV. Innehållskrav, det har även förekommit förslag om värdegrundskrav från statliga utredningar, för att få stöd är ett exempel på särbehandling.

Regeringens senaste utspel om att förbjuda förintelseförnekelse i lag är bara det mest långtgående exemplet, som innebär ett rent tankeförbud. Det är förstås också ett tacksamt exempel eftersom förintelseförnekelse med rätta betraktas som en avskyvärd och lögnaktig hållning.

Står man upp för liberala principer är det dock ett allvarligt tankefel att vilja förbjuda aldrig så falska påståenden eller stötande åsikter. Dessa kan egentligen bara bekämpas genom diskussion och argumentation.

Om majoriteten har de ”rätta åsikterna” enbart för att de aldrig fått möta eller bemöta de ”felaktiga åsikterna” så är inte mycket vunnet. I det fallet är det mer befogat att tala om indoktrinering än demokratiska värderingar – skillnaden kan kanske tyckas filosofisk men är helt avgörande. Är du grundad i dina principer eller upprepar du bara vad makten förväntar att du ska säga?

Det som utmärker ett fritt samhälle är inte att människor tycker rätt utan att de klarar att tänka kritiskt och tolererar att lyssna till motargument. De flesta inser inte detta förrän de någon gång i livet intar en hållning som inte är den ”normala” eller dominerande.

För den som fortfarande har svårt att ta förstå så kan det vara klokt att tänka sig in i en framtid där den egna positionen blivit en minoritetsuppfattning. Idéhistoriskt är sådana omsvängningar mer regel än undantag, och för den som verkligen tror på sina principer – och inte bara följer med strömmen – kan det vara en mycket obehaglig upplevelse.

Det går inte heller att göra en tydlig uppdelning mellan åsikter och fakta här. Om något är det ännu viktigare att kunna argumentera för faktapåståenden, och inte bara tro på dem. Även om man samtidigt bör vara medveten om när motståndaren ägnar sig åt orimliga ifrågasättanden av verkligheten som en ren debatteknik.

Staten bör så långt som möjligt vara neutral i faktafrågor. Det är en fundamental frihetsfråga. Det som utmärker totalitära stater är motsatsen – att det finns officiella sanningar om allt. Från åsiktsförbud, över deplattformering till selektivt statligt stöd går det en röd linje, även om graden av särbehandling förstås skiljer sig åt väsentligt.

Ska vi då över huvud taget ha ett presstöd? Argumenten för det är starka. Det behövs en fristående press som granskar makthavarna på olika nivåer, inte minst lokaljournalistiken fyller en central funktion i alla delar av landet för att motverka maktmissbruk. Utan pressen skulle skrupelfria politiker få ett övertag och nya normer etableras i politiken som inte gynnar medborgarna.

Det finns också ett viktigt värde i att det finns en livskraftig press utöver Public Service – som trots allt indirekt står under statens kontroll. Om pressen inte klarar sig på marknadens villkor – vilket inte är garanterat givet teknikutvecklingen – är det principiellt försvarbart med presstöd, inte minst för att upprätthålla mångfalden inom mediebranschen.

Dessa argument talar i sig för att den politiska styrningen av pressen bör vara minimal. Tolkningsbara kriterier för presstöd bör undvikas. Men om det ska vara någon mening med ett särskilt stöd till pressen kan det inte heller vara helt kravlöst. Villkoren bör därför i möjligaste mån basera sig på mätbara kriterier, så som är fallet med driftstödet idag. Räckvidd och antal anställda är sådana mätbara kriterier. Och om det ska ställas krav på innehållet bör det begränsa sig till mer formella kriterier som allsidighet och lokal bevakning.

Man bör ha klart för sig att det inte finns någon optimal lösning. Varje variant har sina nackdelar. Men priset – i det här fallet att stödja ett antal ”dåliga” publikationer – är lågt jämfört med priset för att inrätta principer som underminerar hela pressens oberoende och trovärdighet i relation till den politiska makten, vilket tyvärr ligger i farans riktning om MPRT:s förslag blir verklighet.

I grunden handlar det om människo- och samhällssyn. Tror man på fri opinionsbildning eller inte? Tror man att människor kan ta till sig förnuftiga argument eller måste de uppfostras till att ha rätt världsbild? Tror man att sanningen är och bör stå på egna ben – oberoende av de maktförhållanden som för tillfället råder i ett samhälle?

Myndigheten för Press, radio och TV fattar inte sina beslut helt utan att lyssna till signalerna från regeringen och kultur- och demokratiminister Amanda Lind (MP). Att den nuvarande regeringen har låg tilltro till medborgarna är ingen hemlighet. Ett flertal utspel har visat att den ser gemene man som ett lätt offer för ”fake news”, propaganda och känslostormar. Folkligt missnöje beskrivs som ett ”hot” mot demokratin.

Förändring är farlig. Det är överhetens naturliga perspektiv. Det nya är de skenbart progressiva argumenten för hållningen. Staten säger sig vilja skydda oss, eller speciellt utpekade grupper. Men det är också ett evigt argument för att ge staten makt. Staten ska skydda oss mot våld men ord är inte våld, oavsett hur vulgära, lögnaktiga eller manipulativa de är.

Naturligtvis ska man inte vara naiv inför propagandans kraft. Den kan förstöra demokratin. Den har gjort det tidigare. Staten, dess företrädare – eller de stora nätjättarna som i kraft av sin maktställning delvis kan likställas med staten – bör därför inte främja känslodriven propaganda på bekostnad av andra budskap.

Men om vi börjar betrakta den fria opinionsbildningen i första hand som propaganda så har vi redan förlorat striden om de principer som den fria pressen är till för att försvara. Därtill riskerar vi att pressen börjar identifiera sig med makten istället för medborgarna, när det är livsviktigt för demokratin att det är tvärtom.

Det är ett val av perspektiv som vi inte kommer ifrån. Ser vi människan som vuxen att fatta självständiga beslut, möta kritik och själv ta reda på hur samhället är beskaffat – eller ser vi henne som ett vuxet barn i behov av skydd och disciplin för att inte bli ett ”hot” mot omgivningen och samhället?