Skyddet för privatlivet kom sent till Sverige. Devisen: ”den som har rent mjöl i påsen har ingenting att dölja” var länge förhärskande på dessa nordliga breddgrader, och är det delvis fortfarande. Fram till 1960-talet fördes knappt någon debatt i frågan. Det ansågs givet att omgivningen, och i förlängningen myndigheterna, hade rätt att lägga sig i den enskildes förehavanden. Så många uppgifter som möjligt skulle vara offentliga.
Taxeringskalendern – som listar svenskarnas inkomster, och fram till 2008 även offentliggjorde deras förmögenheter – började ges ut redan 1905. I denna ”skvallerbibel” fann den kungliga svenska avundsjukan sitt lystmäte. Gränsen mellan bygdens nyfikenhet och myndigheternas snokande var inte så tydlig innan storkommunerna infördes. Lokala nykterhetsnämnder och motboksutskrivare granskade in på 1950-talet enskilda människors privata levene. Grannar kunde anmäla. Hembesök förekom.
Som historikern Mattias Hessérus påpekat i sin avhandling ”Rätten till privatlivet” (2016) hänger synen på privatlivets helgd samman med synen på samhällsgemenskapen i stort. Utomståendes rätt att snoka, lägga sig i och klandra är helt enkelt uttryck för social kontroll, vars yttersta syfte är att bevara gemenskapen och värna allmänintresset. Spåren av Sverige som ett utpräglat ”bondeland” är här tydliga. Underförstått: Hemlighetsmakeri är något överheten sysslar med. Den här linjen ligger till grund för Sveriges omhuldade offentlighetsprincip och tidningarna slår gärna vakt om den då den underlättar journalistiskt arbete.
Den svenska offentlighetsprincipen och synen på transparens och öppenhet har förvisso tjänat oss väl. Den bygger tillit och motverkar korruption. Svenskarnas tilltro till sina myndigheter – och medmänniskor – är mycket hög internationellt sett. I många länder på kontinenten, som Tyskland och Frankrike, skulle det här förhållningssättet vara en omöjlighet. Inte minst tyskarna vet att offentliga register kan missbrukas av en illasinnad maktapparat och folkopinioner. Det smittar av sig i synen på privatlivet. Tyskarna är betydligt försiktigare med att lägga ut uppgifter om sitt liv till allmän beskådan på sociala medier. Det är inte bara i tilltal man skiljer på Du och Ni söder om Östersjön.
Men är den svenska hållningen lika rimlig i 2020-talets verklighet som den varit tidigare? I en tid av ökad otrygghet och återkommande rapporter om organiserad brottslighet väger den personliga integriteten allt lättare när den ställs mot åtgärder som ökad kameraövervakning på offentliga platser eller samkörning av myndighetsregister.
Vi är fortfarande inte särskilt rädda för staten. Men det finns annat att vara rädd för. Bara under måndagen rapporterades 20 nya fall av bedrägeriförsök mot äldre i deras hem (Sydsvenskan 13/1) – och det bara i Sydsverige. Kriminella ligamedlemmar som låtsas vara poliser, mäklare eller andra officiella representanter har gett sig på människor så gamla som 100 år.
Den här vidriga verksamheten möjliggörs av offentliga register, förmedlade av privata företag. Alltmer skrupelfria nätsajter tillhandahåller idag uppgifter om ålder, inkomst, vilka som är gifta respektive ensamboende – ned på villa- och lägenhetsnivå. Allt finns några knapptryck bort. Tillitssverige har på så sätt blivit en gödkalv för internationella brottsligor och cyniska nätprofitörer i skön förening.
Här står inte värdet av trygghet och privatliv i motsättning till varandra. Tvärtom. Regeringen har återkommande försökt stävja nätsajterna – som inte sällan gömmer sig bakom utgivarbevis. Men politikernas fokus har främst handlat om sajter som tillhandahåller domar och visar om dina grannar varit i rättstvist. Även här kan enkelheten med vilken sådan information sprids vara problematisk. Men det är ändå talande att makthavarna inte visat samma iver att skydda vanliga helt oskyldiga medborgare.
Idag är det i princip omöjligt att få skyddad identitet. Det krävs en konkret hotbild mot dig som person och redan begångna och polisanmälda brottsliga handlingar. I praktiken ska du vara tvungen att byta bostad på grund av hotbilden.
Värdet av att kunna ta reda på information om andra kan inte få vara det enda värde som beaktas. Givetvis bör polisen kunna ta reda på mycket – hur mycket beror på allvaret i en brottsmisstanke. Men ska din granne, framför datorn, verkligen anonymt kunna ta reda på alla dina offentliga uppgifter? Ska stöld- och inbrottsligor verkligen ha denna service - samtidigt som tullen idag inte får sätta upp kameror som registrerar deras bilar när de lämnar landet med stöldgodset, av just integritetsskäl? Vems integritet väger tyngst?
Ett minimikrav borde vara att den som vill ska kunna stryka sig ur nätbaserade register som tillhandahåller myndighetsuppgifter. Den som behöver få ut sådana uppgifter i sitt arbete borde tvingas begära ut dem direkt från myndigheterna – och tvingas legitimera sig. Missbruk kan då snabbt beivras.
