Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Protester i New Brunswick, lördagen den 12 februari. (aron Sousa/The Canadian Press via AP Bild: Aaron Sousa
Protester i New Brunswick, lördagen den 12 februari. (aron Sousa/The Canadian Press via AP Bild: Aaron Sousa

Adam Cwejman: Stämpla inte folkligt missnöje som högerextremism

Behandlingen av demonstranterna i Kanada är ett tecken i tiden: politiska eliter tål inte kritik av fel slag.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Hur långt friheten att samlas i ett demokratiskt samhälle och yttra sina åsikter sträcker sig prövas ju nu i Kanada. Premiärministern Justin Trudeau införde under veckan undantagslagar, som svar på de i flera veckor pågående protesterna anordnade av lastbilschaufförer mot landets covid-restriktioner.

Den kanadensiske premiärministern kallar inte ens demonstrationerna för vad de är, protester mot politiken han för. I stället benämner han dem konsekvent som ”illegala blockader”. Därför har han nu utrustat sin regering med möjligheten att stoppa demonstrationer, konfiskera deltagarnas ekonomiska tillgångar samt gripa personer som deltar i protesterna. Medborgare kan med stöd av dessa lagar förhindras från att resa fritt inom landet, företag kan med hot om straff tvingas att utföra vissa tjänster åt staten och offentliga sammanslutningar kan upplösas.

Användningen av undantagslagar är mycket sällsynt i demokratiska länder och sparas för de tillfällen då krig eller naturkatastrofer äger rum. Men nu används de för att hantera missnöje mot regeringspolitiken.

Frihetskonvojen, som demonstranterna kallar sig, kräver slut på nedstängningar, slut på vaccinkrav och avskaffandet av krav på vaccinpass. Vat tyngdpunkten i demonstrationerna hamnar beror lite på vilken protestdeltagare man frågar. En del menar att det främst handlar om vaccintvånget, andra att det snarare är en missnöjesyttring gentemot regerings covidpolitik generellt.

Hur det än är med den saken så är lastbilschaufförerna, som har spelat huvudrollen i protesterna, överlag positiva till vaccin. Nio av tio är fullvaccinerade. De har parkerat sig i huvudstaden Ottawa och blockerar ett antal gator. Samtidigt har de gjort vad de kan för att inte hindra utryckningsfordon. Någon omfattande vandalisering har heller inte förekommit. Men de har helt klart ställt till det för invånarna i huvudstaden Ottawa.

Gränshandeln med USA som går via Ambassador bridge mellan Ontario och amerikanska Michigan har exempelvis tidvis stoppats av demonstranter. Men just den delen av demonstrationen har upplösts. Demonstranterna har varken varit särskilt våldsamma eller stökiga.

Det har gjort det komplicerat för Trudeau att vara hård mot demonstranterna. Han har därför försökt att trumma upp en känsla av att det handlar om en läskigt högerextrem revolution.

Trudeau gjorde i veckan det många före honom i Sverige har gjort: Kallade motståndarna för nazistkollaboratörer. Det gjorde konservativa ledamöter i parlamentet vansinniga. De krävde att premiärministern prompt skulle be om ursäkt. Men någon sådan kom inte.

Trudeau greppar efter halmstrån. Hans linje har också fått villigt stöd från delar av kanadensisk press. På vissa håll har man använt det kreativa greppet att misstänkliggöra demonstranternas användning av ordet ”frihet”, som ett signalord för högerextrema åsikter.

Det som händer i Kanada är egentligen ett mer generellt exempel på vad som händer när politiska eliter upplever att de blir ifrågasatta och inte riktigt kan hantera motståndet.

När det politiska etablissemanget i USA under 1960-talet ifrågasattes för dess segdragna krig, konservativa sociala politik och oförmåga att förstå den sociala revolution som pågick omkring dem slog man tillbaka med polisvåld, repression och och anklagelser om samhällsomstörtande verksamhet.

Kommunister och hippies. Så kallades de protesterande av eliterna. Samhällsfarliga element som ville destabilisera hela det västerländska samhällsbygget med hjälp av pacifism, psykedeliska droger och Pink Floyd. Givetvis anklagades de för att kollaborera med fienden i Sovjetunionen.

Rollerna är idag ombytta i Västvärlden. Barnen och barnbarnen till alla de där krigsmotståndarna är de som styr. Och nu möter de helt plötsligt märkliga folkliga protester som de inte kan hantera.

I Storbritannien ville en majoritet av folket lämna EU och fick göra det efter en folkomröstning. Innan dess hade även fransmän, holländare och irländare förkastat olika fördrag som gav EU vidsträckta befogenheter. Missnöjet med migrationspolitiken har också varit utbrett i många länder. Och i Kanada och Nederländerna har protester emot omfattande nedstängningar och covid-restriktioner pågått under ett längre tag.

Eftersom demonstrationer av dessa slag inte kan inordnas i den politiska elitens projekt så misstänkliggörs de i stället. EU skulle ju vara ett evigt frihetsprojekt. Man måste vara galen, Putinanhängare eller högerextremist för att vara emot. Samma sak med kritiken mot invandringspolitiken eller Lissabonfördraget. Motståndet mot covid-restriktionerna har sorterats på samma vis: Faktaresistenta populister med skumma agendor som utgör en fara för den allmänna välfärden.

LÄS MER: Hur värdegrunden blev ett maktmedel för en ny överhet

LÄS MER: Föraktet för oliktänkande ett demokratiproblem

Allt detta har varit mycket förvirrande för vår tids politiska eliter och den professionella ledningsklass, som arbetar i dess tjänst. Anklagelser om populism, högerextremism och desinformationskampanjer blir därför svaret. Man försöker, så långt det går, fula ut motståndaren genom att underminera förtroendet för dennes position. Man betraktar inte protester av det slag som förekommit i Kanada som legitima missnöjesyttringar utan som hot mot det demokratiska samhället.

Vad Trudeau och många med honom avslöjar genom denna inställning till politiska meningsmotståndare är att de själva har blivit maktfullkomliga och tappat förståelsen för stora delar av befolkningen. De är så övertygande om förträffligheten i det egna politiska projektet, att de inte kan förstå hur någon skulle vara emot det.