Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Bild: Ernst Henry

Malcom Kyeyune: SR-uppropet handlar om kontroll över anställningar

Frågorna som är på liv och död, som ställer gott mot ont, ändras hela tiden. Idag är det rasism. Igår var det klimatet. Imorgon är det någonting annat.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Jaha, så var det dags igen. Ännu ett ”upprop”, ännu en upprivande ”debatt” om hur den ena eller den andra institutionen i Sverige som domineras av högskoleutbildad medelklass i realiteten genomsyras av ”rasism”.

Det enda förvånande med dessa tilltag numera är hur förvånade folk fortfarande verkar bli över dem. Tilltag som det senaste upproret på Sveriges Radio måste faktiskt börja ses för vad de är: de handlar inte om rasism, ja, det tror jag det flesta förstår vid det här laget.

Men det är viktigt att inse att de inte handlar om politik eller om ideologi heller. Det som sker just nu på SR är en form av arbetsplatskamp; det som står på spel är inte införandet av en viss samling idéer, utan snarare en mycket konkret sorts gillesstruktur.

Vad menar jag med det? Tja, en jämförelse med medeltida gillen är faktiskt på sin plats här. Till skillnad från de moderna fackföreningarna – som framförallt var verktyg för konflikt uppåt, konflikt mellan arbetare och kapitalägare – var de medeltida gillena framförallt byggda för konflikt nedåt.

Att lära sig hur man gjorde skor eller sydde en viss sorts kläder var kanske inte enkelt, men den potentiella arbetskraften för denna sorts kvalificerade arbetsuppgifter var i regel mycket större än behovet, vilket i sin tur utgjorde ett ständigt närvarande hot mot levnadsstandarden för gesäller och mästare.

Själva poängen med gillen var att se till att vem som helst inte kunde börja tillverka skor eller sy kläder. De som ändå försökte mötte i regel mycket hårda sociala och juridiska sanktioner, för gillena hade under sin storhetstid verkligen makten att förinta folk som inte spelade med, både ekonomiskt och socialt.

Men är det inte lite konstigt att SR, som inte har en enda anmälning mot sig hos DO, nu avslöjas som en ormgrop av rasism? Det är inte konstigt alls. En person som varit vid medvetande under de senaste tio åren i Sverige kan inte missa att ”frågorna” som är på liv och död, som ställer gott mot ont, ändras hela tiden. Idag är det rasism. Igår var det klimatet. Imorgon är det någonting annat.

Frågorna spelar ingen roll; deras funktion är att vara ett vapen inom arbetsplatsen. Det centrala här är att uppropet på SR inte handlar om en konflikt mellan arbetare och chefer, där arbetarna vill införa någon sorts utopisk värdegrundskommunism efter att de skickat varje chef till något norrländskt gulag.

Tvärtom: det sådana här brev handlar om är kampen om att få tillstånd att kunna kontrollera och sparka medarbetare utifrån diverse utbytbara ideologiska förevändningar. Ett gille sparkar nedåt, inte uppåt. Ett gille måste kunna kontrollera vem som får göra skor, och tvinga bort folk från marknaden om konkurrensen blir för hård.

Nyligen gick medarbetare på Spotify ut och varslade om strejk om inte de gavs möjligheten att censurera podcast-profilen Joe Rogans avsnitt på plattformen. Glöm allt snack om arbetare i blåställ; detta är den faktiska klasskamp som vänstern och diverse ”progressiva” idag intresserar sig för.

Det finns i hela västvärlden en överproduktion av eliter, ett överskott av kvitton på utbildning. Det är just i sådana lägen som gillen behövs. Idag bråkar vi om rasism. Imorgon kanske om transfobi. Men den som missar att chefer numera utmålas som onda inte för att de är kapitalistiska blodsugare, utan för att de inte låter diverse kommittéer av anställda bestämma vilka andra anställda som måste ges sparken, (han) missar själva kärnan i det som just nu pågår.