Utrikespolitik vinner inga riksdagsval brukar det heta. Hur partier förhåller sig till omvärlden kan emellertid få oanade konsekvenser för Sverige och borde intressera väljarna mer. För sju av åtta riksdagspartier är det enkelt att svara på frågan vilken president man föredrar om alternativen är Frankrikes Emmanuel Macron eller Rysslands Vladimir Putin.
Men Sverigedemokraternas ledare duckar. Det är djupt oroande. I onsdags svarade Jimmie Åkesson (SD) ”pass” när han i P3:s Morgonpasset fick välja mellan Macron eller Putin. Senare samma dag i Sveriges Radios partiledardebatt pressade Jan Björklund (L) honom att sätta ner foten.
Sverigedemokraterna partiledare hävdade att han inte behöver välja: ”Ingen behöver tveka på vad jag tycker om Rysslands aggressiva utrikespolitik, men jag behöver inte välja en vänsterliberal imperialist för det”. Även när Åkessonpå söndagkvällen var med i SVT:s Agenda och debatterade mot tidigare utrikesminister Carl Bildt (M) vägrade han envist att bestämma sig för någon av presidenterna.
Jo, Åkesson du måste välja. Väljarna behöver veta var du står av den enkla anledningen att Macron, oavsett vad man anser om hans politik, är demokrat och accepterar att hans maktutövning granskas. Det gör inte den auktoritäre Putin som har blod på sina händer och använder mord som politisk metod.
Det går inte att bortförklara raden av journalister, aktivister och oppositionspolitiker som mördats eller dött under mystiska omständigheter i Putins Ryssland. Deras gemensamma nämnare är regimkritik.
Har Åkesson inte hört talas om Alexandr Litvinenko, avhoppad rysk agent som giftmördades med det radioaktiva ämnet polonium i november 2006? Från sin sjukbädd i London dikterade den döende Litvinenko ett uttalande där han utan att tveka pekade ut Putin som sin baneman. Även i polisförhör sadehan sig vara säker på att det varPutin som lågbakom.
Litvinenko gav 2002, efter han sökt politisk asyl i Storbritannien, ut boken ”Blowing Up Russia” som avslöjade den cyniska terror som fört Putin till makten.I boken anklagade den före detta agenten den ryska säkerhetstjänsten, sin tidigare arbetsgivare, för att 1999 ha sprängt hyreshus och nästan 300 människor i luften i flera ryska städer, bland annat Moskva.
Dåden spred panik i Ryssland. Skulden lades på tjetjenska terrorister och blev en förevändning för Kremlatt angripadet då självständigaTjetjenien och starta detandra Tjetjenienkriget. Premiärminister Putin, praktiskt taget okänd för allmänheten, klev fram i rampljuset och ledde jakten på de utpekade terroristerna. Tidigare hade Putin varit KGB-spion och chef för säkerhetstjänstens. Nu blev doldisen plötsligt hjälte. Presidentvalet året därpå var en promenadseger.
Putin bannlyste Litvinenkos bok i Ryssland.
En omfattande brittisk utredning, ledd av domare sir Robert Owen vid Storbritanniens högsta domstol, konstaterade 2016 att mordet på Litvinenko utfördes av två ryska agenter. Deras uppdragsgivare fanns med stor säkerhet i Kreml med koppling till presidenten. David Cameron, dåvarande brittiska premiärminister, tvekade inte att i hårda ordalag anklaga ryska staten för mordet.
Luke Harding, rysslandskorrespondenten för tidningen The Guardian, kom i samma veva ut med boken ”A very expensive poison” om Litvinenkos död. Harding slutsats är att det var Rysslands president som gav order om att likvidera antagonisten. Harding konstaterar att många av Putins kritiker under årens lopp har försvunnit eller dött under mystiska omständigheter men spåren har sopats igen. Fallet Litvinenko är annorlunda. Han var brittisk medborgare, mordet skedde utanför ryskt territorium och har utretts av brittiska myndigheter.
Innan Litvinenko förgiftades hade han börjat gräva i det färska mordet på en annan obekväm kritiker av Putin, den internationellt kända journalisten Anna Politkovskaja som var hans vän. Hon dödades drygt en månad innan Litvinenko och hade några år tidigare överlevt ett förgiftningsförsök. Litvinenko var övertygad om att Putin låg bakom avrättningen.
Politkovskaja sköts till döds den 7 oktober, på Putins födelsedag, i trapphuset utanför sin lägenhet i centrala Moskva. Fyra skott, ett i hjärtat och tre i huvudet. Tidigare hade hon gett ut boken ”Putins Ryssland” där hon beskriver sitt hemland som en genomkorrumperad maffiastat. Även Politkovskaja intresserade sig för säkerhetstjänstens kopplingar till hussprängningarna och var en av få ryska journalister som vågade rapportera kritiskt om den ryska militärens brutalitet i Tjetjenien.
Sverigedemokraternas partiledare rekommenderas att läsa de mördade Litvinenkos och Politkovskajas böcker om Putin. Åkesson bör även begrunda att den ryske presidenten sex år efter Berlinmurens fall i ett tal sa: "Sovjetunionens kollaps var en av århundradets stora geopolitiska katastrofer".
Det skrämmande är att Jimmie Åkessons oförmåga att välja mellan despoten Putin och demokraten Macron inte behöver bero på okunskap.
