I SVT:s dokumentärserie ”De utvalda barnen” i tre delar, som avslutades i torsdags, får vi möta före detta elever och lärare som på 1980- och 1990-talen gick på Solviksskolan i Järna söder om Stockholm. Järna är huvudort för den antroposofiska rörelsen i Sverige. En rörelse med ursprung i Tyskland som utmärker sig för sin andligt inriktade, alternativa syn på allt ifrån livsmedel till medicin och pedagogik.
Waldorfpedagogiken som tas upp i dokumentären har kopplingar till antroposofin, och är mest känd för sitt fokus på kreativt lärande och estetiska ämnen. Solviksskolan, som grundades i början på 1980-talet, gick dock mycket längre än andra Waldorfskolor. Den traditionella undervisningen ersattes helt av spontana och kreativa övningar: dans, teater, lekar och äventyr. Ibland riskfyllda sådana, för att inte säga farliga.
Att skapa fria elever som i sin tur kunde skapa ett friare samhälle var det uttalade målet. Skolans andlige ledare, idag en bra bit över 80 år gammal, uttalar i dokumentären en stenhård civilisationskritik. Tanken var att vända upp och ned på den vanliga skolan.
För vissa barn var det en fantastisk upplevelse. Många av de intervjuade eleverna for dock illa av att utlämnas till det kreativa kaoset. Vi får höra vittnesmål om mobbing, favorisering, psykisk och fysisk misshandel, både mellan elever och från lärare. Liksom om enskilda lärare som tror på ödet, reinkarnation och kategorisering av barnen enligt antika personlighetsteorier.
Det är en både skrämmande och fascinerande berättelse om vad som händer när man försöker avskaffa den traditionella ordningen. Ordningen uppstår på nytt, fast i andra former. Fenomenen som beskrivs i dokumentären är inte ovanliga i politiska och religiösa sekter med drivna karismatiska ledargestalter. När det rör sig om barn får det dock en allvarligare dimension. Och även de som trivdes i Solviksskolan har haft svårt att finna sig tillrätta i det vanliga samhället efteråt. Friheten från det samhälle man lever i kan ha ett högt pris.
På ett bredare plan säger dokumentären något om den inneboende svårigheten i alla frigörelseprojekt. Avskaffar man vissa normer uppstår andra. I avsaknad av formella regler blir personliga relationer och makthierarkier utslagsgivande.
De som på riktigt vill förändra samhället, som lärarna på Solviksskolan, är inte sällan starka individer eller ensidigt ideologiskt drivna. Ledare som brinner för att förbättra världen har en tendens att köra över människor.
Ändå är jag något kluven. ”De utvalda barnen”, vars upphovsman själv gick på skolan, är en oerhört snyggt – suggestiv, känslosam och vacker i formspråket – gjord dokumentär. Lite för snyggt gjord. Den etiska aspekten av att hänga ut ett antal okända före detta lärare, idag i 70-80-årsåldern, inför hela svenska folket kan också diskuteras.
Om det i deras generation fanns en övertro på frigörelsen som ett kollektivt samhällsprojekt kan man fråga sig om det idag snarare finns en övertro på att samhället kan skydda varje individ från känslomässig smärta genom riskundvikande, regler och kontroll.
Dokumentärens vinkel säger på så sätt även något om vår tid. Solviksskolans grundare ville skapa en alternativ värld. Det ansågs då framåtsyftande och progressivt. Idag är det snarare rätten att stå fri från varje kollektiv, att slippa bli kategoriserad, att slippa ta risker, att inte behöva inordna sig i hierarkier som blivit det högsta progressiva goda. Ändå är den psykiska ohälsan bland unga utbredd.
Lika lite som det går att komma ifrån att många enskilda farit illa när övertygade världsförbättrare farit fram under tidigare decennier, lika lite går det att bortse från att samhället under 2000-talet blivit mycket mer defensivt, trygghetsinriktat och försiktigt på både ett psykologiskt och politiskt plan. Mer civiliserat om man så vill. På både gott och ont.
