Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Lars Larsson/TT
Bild: Lars Larsson/TT

Karin Pihl: Socialdemokraternas problem är makthungern

S lyckas få till den ena maktpakten efter den andra. När ministrar har slarvat med frågor som rör rikets säkerhet kan de ändå sitta kvar. Socialdemokraterna är mästare på att behålla makten. Men de har glömt väljarna.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det blev lite svettigt där ett tag för Socialdemokraterna. I torsdags stod det klart att Vänsterpartiet skulle få med sig hela oppositionen i en misstroendeomröstning mot arbetsmarknadsminister Eva Nordmark (S), och i förlängningen hela regeringen.

Bakgrunden är den havererade privatiseringen av Arbetsförmedlingen, som Socialdemokraterna mer eller mindre tvingats gå med på genom samarbetet med Centerpartiet. Men det ser ut att lösa sig. Enligt Expressen har socialdemokraterna ”en plan”. Genom kompromisser antas S få M att backa, och på så vis mota in Ulf Kristersson lite halvt i Januariavtalet. C kommer antagligen gå med på en kompromiss av något slag.

Dessutom gör S sitt bästa för att försöka utmåla M, KD, SD och V som ett gäng oseriösa maktgalningar. ”Det man mest ägnar sig åt nu är mest politiskt spel, och det tycker jag faktiskt är ett demokratiskt haveri”, säger partisekreteraren Lena Rådström Baastad till Expressen (6/12).

Det är de i så fall inte ensamma om att ägna sig åt. Sedan 2014, då Socialdemokraterna tog makten efter Alliansen, har S byggt upp den ena maktkartellen efter den andra.

Det centrala i dessa samarbeten har inte varit politiskt innehåll, utan att med subtil utpressning se till att de andra partierna låter S regera. Decemberöverenskommelsen, Januariavtalet… Vi kommer att ha hunnit till ”Aprilpakten” innan det blir maktskifte i Sverige.

Till och med när regeringen begått allvarliga misstag som hotar landets säkerhet, som it-haveriet på Transportstyrelsen för två år sedan, låter riksdagen regeringen sitta kvar.

Socialdemokraterna är bra på ”demokratiskt haveri”, för att låna Rådström Baastads uttryck. Men hur länge håller det? Partiet sjunker som en sten i opinionen. Sverigedemokraterna är största eller näst största parti i mätning efter mätning.

Frågan är om de här maktpiruetterna verkligen är hållbara. Socialdemokraternas strateger må vara smarta, men de tänker knappast fem-tio år framåt. Problemet är att S inte klarar av oppositionsrollen. De måste regera, kosta vad det kosta vill. Men det är en dålig strategi ur ett långsiktigt perspektiv. Särskilt när det finns ett så uppenbart sätt att långsiktigt stabilisera väljarstödet: Gå i opposition. Låt Ulf Kristersson bilda regering.

De kommande åren går Sverige sannolikt in i en lågkonjunktur. Det kommer att bli jobbigt för vilken regering som helst. Om S låter Moderaterna styra med stöd av SD kan S dessutom peka på att Jimmie Åkesson ”bidrar” till nedskärningar av välfärden, och är den marknadsliberala ulv i fårakläder som S tycker om att utmåla honom som. Därmed kan Socialdemokraterna locka tillbaka besvikna vänsterväljare. Sedan kan de komma tillbaka, stärkta, och lagom till att konjunkturen vänder uppåt igen.

Dessutom tenderar ett parti att vara bättre på idéutveckling i opposition. Om det nu finns några idéer att utveckla.

Men så långt tänker de inte. Socialdemokraterna är helt enkelt beroende av makten. De lyckas snärja den gång på gång, men de har glömt något: väljarna.

I en demokrati måste man trots allt ha väljare om man vill garantera ett stabilt maktinnehav. Socialdemokraterna hade det förr. De har det inte nu. För väljare går inte att kohandla fram i riksdagen.