Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
 Bild: Ernst Henry Photography
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Socialdemokraternas grundproblem kvarstår

Socialdemokraterna har på kort tid ökat kraftigt i opinionen. Effekten har dock nästan uteslutande psykologiska orsaker och kan snabbt försvinna.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Coronakrisen har på kort tid ritat om det politiska landskapet. Förändringen är remarkabel. I den senaste opinionsmätningen från Novus får Socialdemokraterna hela 31,5 procent. Det är en ökning med över 8 procentenheter sedan februari. En stor del av uppgången ser ut att vara återvändande sverigedemokrater. SD har tappat knappt 6 procentenheter under samma period. Men även Vänsterpartiet tillhör förlorarna, liksom Liberalerna. För övriga partier är stödet i stort sett oförändrat, även om Moderaterna stärkt sin ställning marginellt.

Krisen har brutit trenden sedan Januariavtalet kom på plats med en ständigt växande högeropposition och en regering på fallrepet. Spekulationerna om Stefan Löfvens avgång har tystnat. På ett plan är det inte förvånande. Regeringspartier runt om i världen har stärkts av krisen. Det finns ett psykologiskt behov av att tro på ett starkt ledarskap under en akut kris.

Ur ett mer rationellt perspektiv är det dock svårt att se vad regeringen gjort för att förtjäna denna uppgång. Ansiktet utåt under hela krisen har varit statsepidemiolog Anders Tegnell. Det är också Folkhälsomyndigheten som i praktiken fattat de avgörande besluten, medan politikerna suttit i baksätet. Om något har tidigare politiska försummelser – bristen på beredskapslager och en underbemannad äldreomsorg – förvärrat krisen. De politiskt styrda regionerna har också haft problem med att få igång virustestning av befolkningen.

Att regeringen ändå stärkts visar på psykologins betydelse i politiken, möjligen också på nostalgiska föreställningar om S som ett statsbärande parti. Men oppositionens svaghet spelar också in. Den har antingen varit delansvarig för gamla misstag – Moderaterna – eller anses inte vara kapabel att hantera ett akut allvarsläge – Sverigedemokraterna.

Regeringen gör dock klokt i att betrakta opinionsstödet som tillfälligt. Uppslutningen kring den svenska coronastrategin kan komma att krackelera om det visar sig att andra länder klarat sig med betydligt lägre dödstal. När den akuta fasen går över kommer även de psykologiska behoven hos väljarna förändras.

Regeringens huvudproblem lär ändå bli riktningen framåt. Socialdemokraternas låsningar gentemot sina samarbetspartier har inte försvunnit. Blir den ekonomiska krisen utdragen kommer slitningarna bli än värre. Samma sak om migranttrycket mot Europa ökar efter coronan.

Många väljare vill gärna se en stark socialdemokrati som löser riktiga problem. Coronakrisen har tillfälligt gjort det möjligt att leverera detta, eller åtminstone ge intrycket av det. Under normala förhållanden saknar dock S idag både handlingskraft och svar 2000-talets frågor – vilket är anledningen till att de sakta men säkert malts ned i opinionen under 15 års tid. Konsensus kring välfärdsstat och arbetslinje i kombination med konflikt kring värde- och identitetsfrågor passar S illa. Tillfälliga samhällskriser kan inte ändra på detta grundläggande förhållande, bara förhala det.

En ekonomisk nedgång i höst kan rentav gynna regeringen. Men på längre sikt kvarstår grundproblemet. Socialdemokraterna har en allt svagare förankring i den svenska arbetarklassen. Det är inte längre ett folkrörelseparti och det har hittills saknat den interna dynamik som skulle kunna omvandla partiet till en ledande urban, socialliberal kraft. Det mesta talar för att högerpartierna även efter krisen har samtidens utmaningar på sin sida.