Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Allt fler S-företrädare vill till Danmark. Men det är långt ifrån säkert att de når fram. Bild: Janerik Henriksson/TT

Socialdemokrater på väg mot Danmark?

Allt fler socialdemokratiska röster hörs för att svenska S ska ta efter sitt danska systerparti och förespråka en stram migrationspolitik, ordning och ökat fokus på arbetarklassens intressen. Hindren för en trovärdig omsvängning är dock stora.

Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Det är onekligen lite pikant för de svenska Socialdemokraterna att det danska systerpartiet beslutat införa gränskontroller mot Sverige. Beskedet som meddelades under torsdagen innebär att de som reser från Sverige till Danmark kan utsättas för stickprovskontroller. ”Vi vill inte att utvecklingen i Sverige ska spridas till Danmark” sa den socialdemokratiske danske justitieministern Nick Hækkerup på en pressträff. Bakgrunden är att skjutningar och bombdåd i Köpenhamn kan kopplas till gärningsmän som rest in från Sverige.

De danska Socialdemokraterna, med partiledaren Mette Frederiksen i spetsen, har helt lämnat den mjuka linjen i synen på brottsbekämpning och migration. De danska Socialdemokraterna vill stoppa asylansökningar vid gränsen och sätta ett tak för "icke-västlig" invandring. Gränskontrollerna mot Sverige är en del i ett större danskt säkerhetspaket med straffskärpningar, utökad kameraövervakning och kontroller.

Det är egentligen inte de danska socialdemokraterna som avviker här. S-partier i andra länder rör sig i samma riktning. Svensk socialdemokrati har däremot gjort en dikeskörning som är svår att ta sig ur. Länge stod även svenska S för en restriktiv migrationspolitik. S-ledare som Ingvar Carlsson och Göran Persson (och även deras företrädare) visste mycket väl att en alltför omfattande invandring skulle skapa sociala problem, ojämlikhet och påfrestningar på välfärden, negativa konsekvenser som i första hand skulle drabba deras egen väljarbas. Gärna internationell solidaritet, men under förutsättning att det går att hantera.

Tillsammans med Moderaterna (som höll vakt på högerkanten mot nya konkurrenter) lyckades S länge också hålla migrationen på en någorlunda hanterlig nivå. Men svårigheterna att hålla kursen började märkas redan under Göran Perssons regeringstid, då Miljöpartiet fick ett allt starkare inflytande över regeringspolitiken. Med stora delar av Stockholmspressen och kultureliten i ryggen tryckte MP på för en mer idealistisk politik. Persson tvingades gradvis retirera, acceptera flyktingamnestier och ökad makt till domstolarna. Politiken avhände sig sina verktyg.

När regeringsalternativen sedan stod mellan Fredrik Reinfeldt och Mona Sahlin hade all historisk klokskap lämpats över bord – en process som paradoxalt nog accelererade med Sverigedemokraternas inträde i riksdagen. Insikten att migration leder till påfrestningar blandades samman med rasism.

Moderaterna har lagt om sin politik efter Reinfeldt. Socialdemokraterna vacklar. Redan inför valet 2018 försökte partiledningen lansera ett program för en stramare migrationspolitik, tiggeriförbud och hårdare tag. Det stöp dock på internt motstånd. Partiet tonade ned sin retorik i själva valrörelsen och inriktade sig på välfärdsfrågor och en hård kampanj mot SD.

Sedan den danska S-segern i somras har dock ett flertal ledande socialdemokrater på olika nivåer varit och ute och talat om behovet av skärpningar. En händelse som ser ut som en tanke, men som troligen mest har att göra med SD:s stigande opinionssiffror, den grasserande gängkriminaliteten och att flyktingvågens efterverkningar börjar bli kännbara ute i kommunerna.

Socialdemokraternas dilemma är inte bara att partiet tvingas regera med några av riksdagens mest idealistiska partier i invandringsfrågan: C, MP och V. Partiet är också splittrat internt. Väldigt tydligt blev det häromveckan när Eskilstunas S-märkta kommunalråd, Jimmy Jansson, gick i stark polemik med Aftonbladets politiska redaktör Anders Lindberg på den senares Facebooksida (3/10).

”Vi bygger just nu effektivt ett helt annat samhälle än det jag gick med i S för att slåss för”, konstaterade Jansson och räknade i detalj upp alla de utmaningar som hans kommun står inför med integration av nyanlända och vad det innebär för den kommunala ekonomin.

Det är knappast en stor överdrift att påstå att Jansson representerar de traditionella gräsrötterna inom S: LO-medlemmarna. Lindberg ger å andra sidan röst åt den urbana medelklassvänstern – de som klimatdemonstrerar när andra storhandlar – en grupp S gjort inbrytningar inom i takt med att man tappat LO-väljare till SD (även om det långt ifrån kompenserar tappet). Materialister står mot moralister.

Socialdemokraternas vägval kan knappast beskrivas i traditionella vänster-högertermer. Det handlar mer om vilka väljargrupper man vill representera. Anders Lindbergs ”vänsterlinje” har ironiskt nog inneburit att S satt sig att verkställa en reformagenda signerad riksdagens mest nyliberala parti – Centern. Tydligare kan det knappast illustreras att ”vänster” sedan länge betyder något annat än att försvara arbetarklassens intressen.

Socialdemokraternas enda chans att förbli en relevant politisk kraft är troligen att vandra den danska vägen. Men över ett decennium av missgrepp, intern splittring, trilskande samarbetspartier – och inte minst de enorma integrationsutmaningarna i sig – talar för att sannolikheten är lika stor att man byter väljare som politik.