Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Henrik Jönsson Bild: Olof Ohlsson
Henrik Jönsson Bild: Olof Ohlsson

Henrik Jönsson: Socialdemokrater i otakt med samtiden

Om Socialdemokraterna tror sig kunna vinna poäng på att angripa miljontals småsparare och småföretagare visar det bara på att de inte förstår dagens svenska verklighet.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

“I’m the bad guy? Hur gick det till?” Med dessa ödesmättade ord avslutas regissören Joel Schumachers tragedi “Falling Down” från 1993. Filmen gestaltar den alienerade patrioten William Fosters självdestruktiva spiral ned i vanföreställningar och allt våldsammare angrepp på en värld han uppfattar ha svikit honom.

Socialdemokraternas nyligen släppta förslagsrapport “Fördelningspolitik för jämlikhet och rättvisa” skildrar på flera plan en lika alienerad verklighetsfrånvändhet. En ny kapitalskatt med det förhoppningsfullt publikfriande namnet “miljonärsskatt” har rönt störst uppmärksamhet, men även kraftigt försämrade utdelningsregler för fåmansbolag och höjda skatter på aktiehandel med onoterade aktier framhålls enligt rapporten vara nödvändiga för att “långsiktigt öka den ekonomiska och sociala jämlikheten i Sverige”.

Av de nära 3,1 miljoner svenskar som idag använder investeringssparkonton beräknas dock hela 40 procent drabbas av denna så kallade “miljonärsskatt”. De föreslagna försämringarna av 3:12-reglerna drabbar hårt arbetande småföretagare genom att göra det svårare att få återbäring på riskerat privatkapital. Begränsningarna av handel med onoterade aktier riskerar dessutom att beröva kämpande startup-företag möjligheter till finansiering, vilket i sin tur slår mot både tillväxt och jobbskapande.

Socialdemokraternas försök att svetsa ihop arbetarklassen i en höger-vänster-konflikt lagom till valrörelsen inte bara misslyckades. Det exploderade i deras ansikte. Förslagen utlöste en sådan vrede att finansminister Magdalena Andersson snabbt tvingades öppna för revideringar, med det genanta klargörandet: “Syftet [...] är inte att ge sig på vanliga småsparare” (SvD 2/6).

Reaktionen avslöjar att den socialdemokratiska omvärldsanalysen blivit så verklighetsfrånvänd att man helt förlorat förmågan att förstå sina väljares verklighet. En majoritet av dessa väljare är nämligen idag själva, direkt eller indirekt, kapitalägare utan intresse av att se sina tillgångar konfiskeras.

Ytterst kan situationen beskrivas som en förtroendekris, där allt färre väljare accepterar “satsningar på välfärden” som trovärdigt argument för att motivera ytterligare skattehöjningar. Allt fler väljare underkänner istället regeringens välfärdsprioriteringar, vilka uppfattas förslösa de skattemedel man faktiskt har på identitetspolitik, ideologiproduktion och skenande migrationskostnader.

Denna attitydförändring speglas politiskt av att LO-kollektivet enligt SCB nu har en konservativ medlemsmajoritet (SvD 8/2), och ekonomiskt av att allt fler medborgare anser att de själva fattar bättre beslut rörande sina pengar än vad de anser att staten gör.

Därför blir vreden så stor när socialdemokratin klumpigt och obetänksamt angriper en majoritet av Sveriges hushållsekonomier och småföretag – och sedan förväntar sig att tilltaget ska mötas av solidariska applåder lagom till valrörelsen.

Istället står man nu ensam längst ut på en ideologisk pir och frågar sig: “I’m the bad guy? Hur gick det till?”