Jag gillar social ingenjörskonst. Men så länge den går trögt och med eftertanke. Det innebär är att våga ställa sig de jobbiga frågorna. Analysera och ta reda på konsekvenserna för ett beslut innan det tas. Det är fyrkantigt och tar lång tid. Barnbidrag, socialförsäkringar, skola och omsorg, allt är resultat av folkhemmets utredande, tråkiga konservativa ryggrad. Det som skapat det fungerande välfärdssamhället.
Den nuvarande styrande politiska kulturen är dess motsats. Samhället där det är fult att prata om konsekvenser. Det politiskt korrekta har skapat ett samhälle där goda intentioner istället för utredningar och forskning får leda till samhällelig omstöpning.
Inga små steg och utvärderingar, istället bråda kliv och känslomässiga beslut utifrån övertygelse. Ut med det gamla, in med det nya! Vi kan se exempel i snabba avregleringar, extrem migration och utförsäljningar.
Men vi kan också se exempel i hanteringen av de så kallade apatiska flyktingbarnen. De flesta såg hur barnen fick lida, men rädslan var så stor att säga vad man såg, att det var galenskap. Straffet att säga ifrån var för högt.
Emile Durkheim, en av anfäderna till den sociala ingenjörskonsten, såg samhället som ett slags materia som kunde omformas med rätt teknik. Det liberala godhetssamhället betraktar människan på liknande SÄTT Det viktiga är bara att man vill väl. Könstillhörigheten har kommit att behandlas på liknande vis.
– Nu tar vi ett viktigt steg på vägen mot en ny modern könstillhörighetslagstiftning som bygger på självbestämmande, skrev dåvarande jämställdhetsminister Märta Stenevi i ett pressmeddelande för ungefär en månad sedan. Hon skröt om att barn från 12 år nu ska få bestämma själva vilket kön de vill folkbokföras som. Som om kön enbart vore en social konstruktion, något man kan välja och anpassa efter självbestämmande.
Sveriges regering har bestämt att barn från 11 års ålder ska få påbörja ett könsbyte med hjälp av hormonbehandlingar. Tidigare hade den rödgröna regeringen förslagit att barn som fyllt 15 år även skulle få tillgång till kirurgiska ingrepp utan vårdnadshavares tillstånd.
Alltså att med offentlig finansiering skära bort sin snopp eller sina bröst och bygga det man uppfattar som lämpligt utan mammas eller pappas tillåtelse. Som tur var gav lagrådet skarp kritik så förslaget lades på is. Nu går gränsen vid 18 års ålder.
De flesta som minns sin barn- och tonårstid kan känna igen sig i hur man kunde gå från en övertygelse till en annan på kort tid. Du kunde ena dagen dö för en musikstil eller ett fotbollslag, för att dagen efter brinna för något nytt.
Att byta övertygelse kring vilket lag som är bäst gör inte så mycket. Du kan alltid ändra dig igen. Att byta tillbaka efter ett könsbyte är lite bökigare. Hur kommer det sig att vi inte låter barn rösta, köra bil, ha sex och berusa sig? För att de är just barn. De agerar som barn gör.
Låt vuxna göra vad de vill. Spar ihop pengar och gör med dem vad du tycker är lämpligt. Jag respekterar allas sätt att vilja vara och känna sig så länge det inte går ut över andra. Att låta barn ta vuxnas ansvar på ett oåterkalleligt sätt är däremot inte i linje med det samhälle jag vill ha.
”Om man vet vad som är fel, och inte gör något åt det, då är man en liten lort” skrev Astrid Lindgren. En klok skrivning att försöka följa i livet.
Social ingenjörskonst kräver jobbiga frågor och utredningar. Dock så riskerar i nuläget den som ställer de jobbiga frågorna att bli ”deplattformerad”, uthängd och beskylld för diverse ondska. Det har många blivit varse.
Men inte desto mindre måste vi tillbaka till ett läge där man får prata om konsekvenser. Samhällets långsiktighet, där medborgaren ställs i centrum måste prioriteras före ideologisk aktivism, dogmatism och risken att kränka någon. Oavsett vilket kön personen upplever sig ha.
