Hur ska kvaliteten i framtidens sjukvård säkerställas? Frågan låter som en lagom sömnig rubrik på ett seminarium i Almedalen, som partiernas sjukvårdspolitiska talespersoner pliktskyldigt dyker upp på men ingen annan.
Trots att sjukvård ofta hamnar i topp när väljarna får rada upp de viktigaste frågorna hamnar den politiska debatten ofta i samma hjulspår. I TV inför riksdagsvalen blir det ofta pajkastning om Nya Karolinska i Stockholm. Och regionpolitikerna är, trots att de ansvarar för just sjukvården, ganska anonyma.
Det borde inte vara så. Den svenska sjukvården står inför en rad utmaningar. Eller utmaningar och utmaningar. Kriser är rätt ord.
Sverige har förvisso en vård i världsklass – om man syftar på tillgången till högteknologiska behandlingsmetoder. Sverige ligger i topp när det gäller medicinska resultat. Men köerna är långa. En undersökning som Myndigheten för vård- och omsorgsanalys genomförde i fjol visar att Sverige hamnar i botten när det gäller väntetider. Av de jämförda välfärdsländerna hamnar Sverige sist.
Dessutom presterar den svenska vården internationellt sett dåligt när det gäller samordning. Patienter upplever att de bollas mellan olika vårdenheter och att ingen har ett övergripande ansvar.
Tyvärr har det inte blivit bättre. Och statens insatser för att korta köerna har inte hjälpt som det var tänkt. En ny granskning från Riksrevisionen visar att köerna har ökat konstant sedan vårdgarantin infördes 2010. Det finns också tecken på en undanträngningseffekt, där patienter med störst behov halkar längre ned i kön. Kömiljarden, som infördes av Alliansen 2008, gav i början resultat. Men det avtog.
Vissa personer i Sverige får i dag vänta så länge på vård att de får räkna år, inte månader.
Riksrevisionen konstaterar att 15 procent av alla som köade för operation 2022 hade väntat i mer än 180 dagar, alltså dubbelt så lång tid som vårdgarantins maxgräns. Och gruppen som får vänta i flera år växer.
För akutvård är läget inte bättre. Få har missat larmrapporterna om patienter som får vänta tiotals timmar på vård. Enligt Inspektionen för vård och omsorg, IVO, som granskade 27 akutsjukhus i fjol brister samtliga. Myndigheten konstaterade att patienter drabbas av vårdskador och till och med dör för att de inte får vård i tid. Det saknas vårdplatser, vilket i sin tur beror på att det saknas sjuksköterskor.
Som medborgare infinner sig här en enkel fråga. De senaste 20 åren har Sveriges BNP per capita mätt i fasta priser ökat med en fjärdedel. Vi blir rikare och rikare. Ändå växer vårdköerna under samma tid. Hur är det möjligt? Om det är något ett rikt samhälle borde ha som mål är det att folk inte ska dö i väntan på vård.
Svaret är att det nödvändigtvis inte är pengarna som är problemet. År 2021 lade Sverige tre gånger så mycket pengar på sjukhusvård jämfört med 20 år tidigare enligt SCB (en siffra som inte justerats för inflation, men den har under perioden varit relativt låg).
Nu ska man komma ihåg att ju mer avancerade behandlingsmetoder som forskarna tar fram, desto dyrare blir den. Vårdkostnader ökar snabbare än den generella prisökningen i samhället. Men det stora problemet är att politiker och tjänstemän på höga positioner glömt bort att läkare, sjuksköterskor och undersköterskor är människor.
I ivern att effektivisera har vårdpersonalen belagts med fler och fler uppgifter som inte har med patienter att göra. Det är dokument som ska fyllas i och datorsystem som krånglar. Besluten flyttas uppåt i hierarkin, eller i värsta fall till ett datorsystem. Flaskhalsarna är många. På vårdcentralerna lägger sjuksköterskorna en endast en tredjedel av sin arbetstid på patienter. Resten går till olika former av administration. På akuten är arbetspassen långa, ansvarsfördelningen oklar och personalomsättningen hög. Folk slutar. Och ju fler som slutar, ju färre blir vårdplatserna, och desto tuffare blir det för dem som är kvar. Det blir en ond spiral.
Svensk sjukvård lider av strukturella problem, som inte kommer att lösas genom engångssatsningar på några miljarder. Det måste till genomgående förändringar. Annars hotas själva fundamentet med en jämlik vård.
Pressen på att gå före i kön om man kan betala för sig kommer att öka, vilket inte kan avfärdas som egoism. Att låta folk betala för att gå före är oetiskt. Men att tvinga folk sitta i rullstol i två år i väntan på en höftledsoperation i jämlikhetens namn är inte heller moraliskt försvarbart. Den politiker som inte vill ställas inför detta dilemma gör gott i att göra något åt situationen nu.
