I år är det val, men det är inte många som känner till det. Sex av tio svenskar vet inte om att det är val till Europaparlamentet i juni, enligt en undersökning från DN/Ipsos. Endast sju procent prickade in rätt månad.
EU-valet skapar inte samma engagemang som riksdagsvalen. Bryssel känns mer avlägset, det är svårt att komma ifrån.
Men okunskapen bland väljarna är också politikernas och mediernas fel. Det är val i EU i en tid då Europa utsätts för starka påfrestningar, men ändå rapporterar medierna mer om primärvalen i USA än om vad som sker i Bryssel. Och Iowa ligger trots allt längre bort än Belgien.
Ointresset för EU-politik är ett demokratiskt problem. Cirka 40 procent av all svensk lagstiftning har en grund i direktiv och andra bindande förordningar från EU. På vissa områden, som exempelvis klimatet, har EU mer eller mindre all makt. Sverige måste anpassa sig. Ändå debatteras politik ofta som om EU inte fanns.
Valet till Europaparlamentet är ett ypperligt tillfälle att ändra på detta. Hur ställer sig de respektive partierna till EU:s nya migrationspakt? Vad anser de om klimatplanen “Fit for 55”? Hur ska EU utforma stödet till Ukraina? Och hur blir det med energipolitiken och den helt sammanlänkade energiunionen som EU vill bygga? Hur kan EU bli mer demokratiskt?
Dessa frågor, och flera andra, kommer att påverka svenska medborgare i framtiden och bör lyftas i god tid före valet så att väljarna får en möjlighet att ta ställning.
Dessvärre lär det inte bli så. De politiska partierna brukar i allmänhet behandla EU-valrörelsen som en chans att veva med sina favoritslogans snarare än ett tillfälle att diskutera konkret politik.
Förra omgången, 2019, gick Socialdemokraterna till val på att ”stoppa högerextremismen”. Enligt dåvarande partiledaren Stefan Löfven var EU-valet en folkomröstning om ”jämlikhet eller ojämlikhet och extremism”. Om fel ”krafter” vann kunde de ta kontroll över rättsväsende och media, varnade S-ledaren lätt konspiratoriskt.
Det är inte bara Socialdemokraterna som gjort sig skyldiga till den här typen av fluffighet. Liberalernas mantra om att alla som riktar någon form av kritik mot EU är emot fred, demokrati och samarbete är minst lika tröttsam.
Sverigedemokraternas kritik mot EU, som förvisso inte saknar grund på många områden, schabblas bort i populistiska slutsatser om att vi ska överväga att lämna EU. Vilket i sin tur leder till att debatten handlar om huruvida Jimmie Åkesson är ett hot mot freden eller inte, när det rimliga hade varit att diskutera hur Sverige kan arbeta för att öka det demokratiska inflytandet i unionen.
Rent ut sagt är det dåligt, och det är inte konstigt att valdeltagandet är betydligt lägre i Europaparlamentsvalen än i riksdagsvalen. De politiska partierna måste skärpa sig.
