Trafikverket vill ge kamerorna möjlighet att prata med varandra.
Trafikverket vill ge kamerorna möjlighet att prata med varandra. Bild: Oscar Olsson/TT

Håkan Boström: Smarta vägskyltar bättre än smarta fartkameror

Trafikverket vill öka kontrollen av hastigheten på våra vägar med hjälp av smarta kameror. Det vore rimligare att satsa på fler smarta hastighetsskyltar som kan anpassas till trafik- och väderförhållandena.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Trafikverket vill utöka övervakningen av bilister. Detta genom att inte bara mäta farten vid hastighetskameror – utan även mellan dem genom att kamerorna ska kunna kommunicera med varandra. Det motiveras med Trafikverkets nollvision för antalet döda i trafiken (DN 18/1).

De fartkameror som finns idag har haft en påtaglig effekt på trafiksäkerheten, enligt Trafikverkets beräkningar. Det finns också en logik med var de är placerade. Kamerorna är uppsatta där det av olika skäl finns extra goda skäl att hålla hastigheten. Med de nya ”smartare” kamerorna skulle trafiksäkerhetseffekten från kamerorna öka ytterligare en tredjedel, enligt myndigheten.

Ändå finns det skäl att ställa sig skeptisk till förslaget. Just nollvisionen – att ingen ska omkomma på vägarna – blir lätt ett trumfkort i debatten som inte tål några invändningar. Men faktum är att nollvisioner nästan alltid leder fel. I verkligheten finns alltid målkonflikter. Bara genom att vi tillåter privatbilism accepterar vi risktagande och skador. Frågan handlar om hur stort risktagande – i praktiken en synonym för individens frihet – vi ska acceptera. Det kan tyckas självklart att hastighetsgränser alltid ska följas, men alla som kör bil vet att trafikrytmen och trafikläget ser väldigt annorlunda ut på olika platser och vid olika väderlekar.

ANNONS

Att ge människor möjlighet att använda och utveckla sitt omdöme är ofta att föredra framför mer kontroll. För det gör något med människor när de tvingas följa regler som de ser inte är anpassade till verkligheten. På senare år har exempelvis Trafikverket systematiskt sänkt hastigheten på 90-vägar till 80 km/h. Med följden att väldigt få håller den hastigheten en vacker sommardag, och antalet omkörningar blir onödigt många.

Vi kan försöka lösa trafiksäkerheten med ständigt ökad övervakning för att försöka nå de sista procenten i nollvisionen. Det finns i princip inget som hindrar att sätta en till polisen uppkopplad hastighetsmätare i varje bil, ha obligatoriskt alkolås och kräva förnyad uppkörning vart femte år. Men det har också ett pris – ett pris som ökar på marginalen med varje insats. När samhället inte visar någon tillit till människors eget omdöme kommer de att använda det mindre, eller rentav bli fientligt inställda.

Att tvinga förare att hålla exakt koll på hastighetsmätaren oavsett trafikläget i övrigt kan dessutom mycket väl leda till att många håller sämre koll på omgivningen och kör sämre. Det finns också en risk att någon som legat bakom en lastbil några kilometer får för sig att denne därefter har rätt att ”köra i kapp” sin utmätta snittid. Det är samma psykologi som gör att maxhastighten blivit normhastigheten.

ANNONS

Visst kan det finnas sträckor som är så olycksdrabbade att det vore motiverat med mätning av genomsnittshastigheten. Men de bör vara begränsade. För förslaget är en del av en större samhällstrend där problem ska lösas med massövervakning och kontroll av vanliga medborgare, samtidigt som samhället ofta står handfallet mot dem som helt hänsynslöst struntar i alla regler, även i trafiken.

I stället för masskontroll kunde Trafikverket anstränga sig mer för att försöka samspela med bilisternas omdöme. Om myndigheten vill öka respekten för hastighetsreglerna så borde den exempelvis göra mer för att införa digitala och flexibla hastighetsgränser anpassade efter situationen. Smarta vägskyltar i stället för smarta kameror. Det är förstås orimligt att samma hastighetsgräns gäller vid mörker och slagregn i november som om det vore torrt och vackert väder i juni. Precis som det är orimligt med samma hastighetsgräns i tvära kurvor som på långa raksträckor – vilket allt för ofta är fallet.

Att man i dessa för olycksrisken centrala aspekter helt litar till bilistens omdöme, samtidigt som vill öka kontrollen över de analoga vägskyltarna tyder på att mätbarheten blivit ett egenvärde. Man väljer att kontrollera det som är lätt och billigt att kontrollera, snarare än det som skulle göra störst nytta.

ANNONS

Förbättrad och anpassad trafikinformation är möjligen dyrare än ökad kontroll. Men kontrollsamhället har bara en annan typ av pris. Trafikverket måste faktiskt lära sig att samspela med bilisterna.

ANNONS