Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Ann-Sofie Hermansson: Sluta mobba varandra och visa lite vänlighet

Den vardagliga vänligheten får oss att må bättre som individer, och den skapar ett kitt av sammanhållning. I den politiska debatten har dock vänligheten alltmer ersatts med verbal mobbning.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

Första dagen på nya jobbet stod jag och funderade på åt vilket håll jag skulle gå utanför omklädningsrummet. Jag kände mig dum som inte kunde minnas var morgondesken låg. Då stannar en man, ger mig ett leende och frågar om han kan hjälpa till. När jag aningen generad säger att jag glömt vägen säger han: ”jag går med dig dit.” Det blev min start på Renova och arbetskamratens vänlighet gjorde att livet kändes enklare. Det här skulle nog gå bra.

En av mina absoluta favoritförfattare John Ajvide Lindqvist har nyss kommit ut med romanen ”Vänligheten”. Den är en skräckroman som alla hans fantastiska historier. Men som all riktigt bra skönlitteratur fångar den även något väsentligt i vår samtid. Den handlar i korthet om hur en klargul, låst container öppnas och om hur dess innehåll börjar förvandla omgivningen. Den vardagliga vänligheten börjar vittra bort. Det är förödande.

För det är ju nåt med den där vardagliga vänligheten som inte bara får oss att må bättre som individer, den skapar ett kitt av sammanhållning som inte låter sig ersättas. Ajvide Lindqvist avslutar de första kapitlen i boken med små såna exempel på vänlighet som gör att vi orkar leva även när den egna tillvaron inte går på räls. När dessa vänligheter byts i sin motsats återstår bara fasan. Läs den. Den är hemsk, men bra.

Jag tycker att den där vänligheten saknas där den borde vara ett föredöme. Hos det politiska ledarskapet. Hur elakheten tvärtom verkar ha blivit något eftersträvansvärt i den allmänna debatten. Jag har aldrig sett en mer polariserad tilltalston, vare sig i partiledardebatterna, på sociala medier eller i de politiska utspel som börjar rada upp sig inför valåret. Det är som att det blivit coolt att mobba ut sina meningsmotståndare.

Det känns som jag blivit allergisk mot elakhet och tror inte alls det ger den effekt man tänkt sig på de medborgare vars röster man önskar sig. Tvärtom. En dag på jobbet visade mig en rejält förbannad arbetskamrat hur en vänsterpartistisk riksdagsledamot raljerande gjorde narr av en kristdemokratisk riksdagskollega på Youtube. Min arbetskamrat sympatiserar vare sig med V eller KD men konstaterade upprört att ”politikern ifråga verkar tro att vi är idioter som ska gå på den sortens låga skitsnack.”

Folk är inte dumma. Man känner igen en mobbare när man ser den. Det är inget ledarskap man vill ha. Den vardagliga vänligheten hos medborgarna måste matchas av det politiska ledarskapet. Det krävs mod att våga vara snäll i dagens politiska debattklimat. Att raljera och lägga ord i motståndarens mun hellre än att ta sig tid att lyssna till det bästa i hennes argument är inte bara ovänligt. Det undergräver det demokratiska samtalet.

Ett vänligt ledarskap är inte svagt utan modigt. Jag känner många förtroendevalda som inte vill medverka i pajkastningen. Men det är svårt när spelet ser ut som det gör just nu. Vi behöver hjälpas åt att bli modiga nog att uppvärdera vänligheten. Som att ta sig tid att visa någon vägen. Och kanske bjuda på ett leende.