Ett ord som har god chans att kvala in på Svenska akademiens årliga nyordslista är ”kanske-man”. I en artikel i SvD skriver författaren Josefin Holmström om hur hon tröttnat på den moderna dejtingkulturen, och då i synnerhet män som inte kan bestämma sig. Efter ett tag försvinner de utan ett knyst. Det kallas för att ”ghosta” – att sluta svara på meddelanden och i telefon och på så vis låta den andre förstå att relationen är över.
Det är en träffande beskrivning, och hon är inte ensam. I poddar och på kultursidor debatteras den sexuella revolutionens baksidor. ”Fri kärlek” var en pigg idé på 1970-talet, men i dag? Det som för 50 år sedan handlade om uppgörelse med en sträng sexualmoralism handlar år 2020 mer om avsaknad av samvete inför andra människors känslor. Allt förklätt till något slags frigjord feminism.
Det moderna dejtinglivet är en frihetsparadox: det finns så många valmöjligheter att det inte går att välja. Tinder och andra dejtingappar har gjort att det finns ett oändligt antal potentiella partners. Åtminstone i teorin, för i verkligheten är det annorlunda, även för den som har en hög status på den så kallade kärleksmarknaden.
På vissa sajter kan man till och med ställa in sina krav på inkomst och utbildningsnivå. Det är enkelt att sortera bort de som inte håller måttet.
För kraven är höga. Parallellt med Tinderkulturen formas ett annat ideal i sociala medier: den perfekta relationen. Det är numera inget konstigt att lägga upp bilder på sin partner och skriva några rader av det som man kanske borde ha sagt direkt till sin make eller fru: varje dag med dig är underbar, jag är världens lyckligaste! Årsdagar firas inte bara med partnern, hela Facebookflödet ska involveras.
Idealet avspeglas tydligt i den växande bröllopsindustrin, som i numera omsätter upp till sex miljarder kronor varje år i Sverige. Folk nöjer sig inte längre med lite fina servetter och blommor på bordet. Det ska vara blomsterväggar, tallrikar med egna monogram och specialdesignade tårtor för 25 000 kronor. ”Sociala medier förvrider på ett otroligt sätt. Mycket är förskönat, filtrerat och fixat”, säger bröllopskoordinatorn Johanna Kajson till DI.
Alla vet så klart att det som presenteras på sociala medier inte är hela sanningen. Det finns ingen människa i världen som är så fantastisk att han eller hon gör strumpsortering till en aktivitet fylld av lycka och glädje. Men precis som de slanka fotomodellerna formar ett ideal som alla vet är ouppnåeligt för de flesta, men som ändå bidrar till utseendefixering, formar relations-perfektionismen ett ideal som vi alla har att förhålla oss till.
Till skillnad från att träffa någon i bekantskapskretsen gör matchningssajterna och -apparna att dejtingsituationen blir en set-up. Premisserna är fastlagda från början. Inget tillåts växa fram spontant. Då blir det också lättare att betrakta träffen som en arbetsintervju där det gäller att prestera maximalt på den tid det tar att dricka två koppar kaffe. Arbetsbeskrivningen återfinns i amerikanska romantiska komedier och glättiga bröllopsmagasin.
Den som vill börja träna och sätter upp som mål att vara på gymmet klockan fem varje morgon riskerar att misslyckas och struntar därför i hela projektet. Kanske är det likadant med den moderna urbana dejtingkulturen. Om kraven på vad en relation ska vara är nästintill ouppnåeliga, kombinerat med att utbudet av potentiella partners på ett teoretiskt plan är oändligt, kommer folk att bli avskräckta från att inleda seriösa relationer.
Antingen för att de tror att andra förväntar sig något man inte kan leva upp till. Eller för att de är rädda att missa något ännu ”bättre” och därför inte ger människor en ordentlig chans.
