Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Bild: Ernst Henry Photography

Håkan Boström: Sluta att klumpa ihop alla invandrare

Kollektiviseringen har främst tagit sig uttryck i en förvriden rädsla, från officiellt håll, att tala om de problem som fått växa fram i decennier. En välviljans rasism.
Det här är en text från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

Att Sverige har allvarliga problem med brottslighet och gängkriminalitet kan nog ingen längre förneka. De flesta inser också sambandet mellan det grasserande utanförskapet och bristerna i migrations- och integrationspolitiken. Redan för ett decennium sedan var tre av fyra medlemmar i de svenska ”gatugäng” som då undersöktes invandrare i första eller andra generationen (studien publicerades 2012 i Journal of contemporary criminal justice) konstatera att . Med tanke på den omfattande migrationen de senaste decennierna, och eftersläpningseffekten, är siffran troligen högre idag.

Hur det går för den andra generationen avgörande. Skilda undersökningar har visat på generella svårigheter att etablera sig på arbetsmarknaden och en fördubblad risk att hamna i brottslighet. Det här betyder naturligtvis inte att det går illa för majoriteten. Många klarar sig utmärkt. En norsk studie som presenterades i Aftonposten i veckan (13/11) av forskaren Arnfinn H. Midtbøen vid Institutt for samfunnsforskning visar på stora skillnader beroende på framförallt härkomstland och kön.

De norska forskarna har studerat barn till arbetskraftsinvandrare som anlände till Norge på 1960- och 1970-talen – en grupp med relativt goda förutsättningar jämfört med den segregation och den arbetslöshet som möter många av dagens nyanlända asylinvandrare.

Ändå kunde forskarna konstatera att ungefär hälften av pojkarna som var barn till dessa arbetskraftsinvandrare inte fullföljde gymnasiet om föräldrarna kom från Turkiet och Marocko. Det kan jämföras med döttrarna till indiska invandrare där en femtedel genomfört en högskoleutbildning i medicin. Detta trots en bakgrund i en patriarkal kultur där deras mödrar inte sällan varit hemmafruar.

Att tala om invandrare som ett kollektiv är ofta gravt missvisande – de delar egentligen bara erfarenheten av att vara invandrare. Här finns många ambitiösa familjer som vill ge sina barn bättre förutsättningar än de själva hade. Men här finns även många familjer där föräldrar tappar kontrollen. Barn som växer upp med en känsla av att de inte har en chans att komma in i det svenska (eller norska) samhället. Barn och ungdomar som saknar ingångar till en ofta främmande vuxenvärld i det nya land som samtidigt är deras hemland.

I den offentliga debatten har dock ofta alla invandrare klumpats ihop. Inte i första hand av de som kritiserat invandringspolitiken. Antalet fullblodsrasister som menar att det är fel på alla invandrare är i själva verket rätt få. Kollektiviseringen har främst tagit sig uttryck i en förvriden rädsla, från officiellt håll, att tala om de problem som fått växa fram i decennier. En välviljans rasism som kan ses som en kvarleva från ett i hög grad etniskt homogent samhälle. Trots att de flesta invandrare länge krävt en tydligare markering mot de som inte sköter sig. Ett krav på att majoritetssamhället ska sluta blunda för problem som hårdast drabbar de som bor i utsatta områden – och i slutänden dessutom riskerar skapa grogrund för verklig rasism.

Det är därför dags att anpassa sig till verkligheten och bli tydlig. Bakgrund spelar i praktiken roll för ens möjligheter. Men reglerna måste vara lika för alla. Samhället ska belöna den som sköter sig och bestraffa den som inte gör det. Oavsett bakgrund. Endast så kan vi leva tillsammans.