Sverigedemokraterna driver en mängd anonyma trollkonton på olika sociala medier genom partianställda. Det avslöjar TV 4:s Kalla Fakta i ett reportage där en av programmets reportrar gått ”under cover” och lyckats bli anställd av partiets kommunikationsavdelning.
Att SD använder sig av konton med dold avsändare är i och för sig ingen nyhet. Aftonbladet skrev om det redan 2018 och vänstertidningen ETC kunde avslöja flera av de detaljer som TV4 nu pekar på redan för två år sedan.
Det Kalla Fakta gjort är snarast att belägga tidigare avslöjanden, men eftersom SD förnekat hur det ligger till har det ett journalistiskt värde.
Wallraffande som journalistisk metod bör användas med försiktighet. Men SD är idag en maktfaktor och bör granskas som en sådan.
Vad är då problemet med SD:s arbetsmetoder? TV4 tappar delvis bort det väsentliga genom ett för brett grepp. I den första delen av Kalla Faktas program läggs exempelvis fokuset på att SD:s nyhetskanal Riks har täta band till partiets kommunikationsavdelning. Men ingen som någonsin sett ett inslag på Riks kan bli förvånad över detta. Att Riks är en propagandakanal är närmast ett banalt konstaterande. Riks ambition har aldrig varit att konkurrera med Ekot i P1.
Det som framför allt förtjänar kritik är det systematiska användandet av anonyma konton på olika sociala medier i syfte att föra ut partiets världsbild. Att använda sig av dolda avsändare är helt enkelt en form av bedrägeri, i synnerhet när det sker systematiskt i syfte att påverka opinionen.
De bedrägliga metoderna uppfanns inte av SD, men de har vidareutvecklat dem. PR-firmor och lobbyister har länge jobbat i det fördolda med att skapa opinion genom att få andra att exempelvis skriva debattartiklar för deras kunders sak. Men då handlar det i regel om personer som redan har dessa åsikter och står för dem med sina namn.
Socialdemokraterna har å sin sida en mängd kringorganisationer där de anställda i praktiken deltar i partiets valrörelser och för fram S-budskap, ibland under namn av olika projekt och kampanjorganisationer där kopplingen till Socialdemokraterna kan vara otydlig.
Det som utskiljer SD är systematiken i bedrägligheten i kombination med partiets centrala position i svensk politik. Det finns en attityd bakom tillvägagångssättet som handlar om att ”ändamålet helgar medlen” och ett ointresse för "rent spel". Men försvaret att alla är lika goda kålsupare håller inte. Extra allvarligt blir det när trollkonton används för att angripa politiska motståndare direkt.
Sociala medier spelar idag en stor roll för opinionsbildningen. Att SD har ett starkt stöd på internet kan inte heller bortförklaras med att det endast handlar om en trollarmé. Men de som är politiskt aktiva på sociala medier har aldrig varit helt representativa för opinionen i stort. En del av problemet är att journalister ibland tenderar att bortse från det.
Graden av allvar i det som sägs varierar också mellan olika plattformar. Kalla Faktas programledare gör ett stort nummer av att SD:s olika kommunikationskanaler sprider propaganda. Men det är lite udda att förvänta sig något annat i det här sammanhanget.
Politisk kommunikation ser i dag annorlunda ut än tidigare, mycket tack vare nätet, även om historien inte heller saknar betydande inslag av propaganda. Så länge det finns tillförlitliga nyhetsförmedlare är propagandan i sig inte det största problemet – läsare och tittare är ofta ganska bra på att se igenom vinklade budskap. Däremot är det ett problem när stora politiska aktörer medvetet försöker dölja avsändaren av olika budskap och förstärka opinioner med hjälp av falska konton. Granskningen av SD:s nätnärvaro bör fortsätta så länge inte partiet självt inser att med ökande makt följer också andra och högre krav på hur man beter sig som parti – åtminstone om man vill bli tagen seriöst.
