Black Friday på Drottninggatan i Stockholm.Foto Mikaela Landeström/TT
Black Friday på Drottninggatan i Stockholm.Foto Mikaela Landeström/TT Bild: Mikaela Landeström/TT

Susanna Birgersson: Släng en pryl för varje ny du köper

Vi har fastnat i konsumtionens klor och de ständiga budskapen att köpa mer. Det är dags att slå sig fri från tvångsköpandet.

Det här är en åsiktstext från GP Ledare. Ledarredaktionen är oberoende liberal.

ANNONS
|

Vi drunknar i våra saker. De överfulla klädlådorna går inte att stänga, garderobsdörrarna bågnar.

I biblioteket står böckerna i överfulla hyllor, all värdelös skräplitteratur man någonsin köpt, varenda kursbok i makroekonomi, allt ska med. Det är fint att ha mycket böcker, det är fult – och aningen fascistiskt – att slänga böcker.

Köket är en maskinpark: matberedaren, mixern (med i princip samma funktioner som matberedaren), juicepressaren, vattenbubblaren, vattenkokaren, riskokaren, tryckkokaren, äggkokaren, slow-cookern, fast-cookern, degmaskinen, glassmaskinen, brödrosten, våffeljärnet, elvispen, espressomaskinen, fritösen. Hälften har bara använts en gång.

Överallt kvitton, garantibevis och bruksanvisningar.

All den utrustning vi behöver för att kunna använda alla våra tekniska prylar: kablarna och attrapperna för att ladda telefoner, datorer och läsplattor, för att ladda radiostyrda bilar och batterier till radiostyrda bilar, för att ladda Brio-tåg, ladda hörlurar, ladda dammsugare, ladda gräsklippare, ladda borrmaskiner, ladda lådbilen, ladda bilen, ladda elcykeln, ladda eltandborsten och rakapparaten, ladda högtalarna och ladda drönaren.

ANNONS

Laddsladdarna är alltid borta när man behöver dem – fast alltid överallt, hela tiden, särskilt de extra laddsladdarna man inhandlat under resor, i panik, särskilt laddsladdarna man inte känner igen, men inte vågar slänga. Kan vara till något jätteviktigt.

Badrumsskåpet – åh, man orkar knappt tänka på badrumsskåpet. Eller på barnens rum.

Tingen tynger oss, därför köper vi ständigt fler. Kan det vara så?

Om man badar i ett hav av kläder, där det utslitna, urtvättade, missfärgade, omoderna, lite tråkiga, lite trasiga blandas med det hela, fina och användbara, kan det lätt kännas som att ”jag har ingenting att sätta på mig” och så måste man ständigt köpa nytt, ett tunt lager överst i högarna.

Men mängden berövar föremålen mening. Allt är utbytbart. Allt är billigt. Och är det inte billigt precis nu, kan man vänta till mellandagsrean, eller januarirean, eller sensommarrean eller Black Friday-rean. Eller handla på avbetalning. Eller köpa en billigare kopia. Allt vi vill ha kan vi få, på något sätt.

Det ojämförliga överflöd som borde orsaka tacksamhet och djup förundran skapar i stället leda, irritation och alienation.

För inte så värst länge sedan fanns det ett band mellan människorna och föremålen de omgav sig med. Hade man inte tillverkat dem själv, var det antagligen grannen, eller smeden i byn. Möbler och husgeråd, kläder och sänglinne var resultatet av många timmars hantverksarbete. Man kanske inte älskade sin väggbänk eller sin vadmalskjol, men de hade ett obestridligt värde.

ANNONS

Jag undrar hur vi kan återskapa värdet på tingen. Och jag tror att vägen går via soptippen och klädinsamlingen, bokbålet och second hand-butikerna.

Häromdagen sa min man att varje gång man köper en bok ska man slänga en gammal. Jag spärrade upp ögonen. Inte kan man väl...? Jo, det kan man. Den fantasilöst skrivna debattboken från 2013 som någon tankesmedja skickat i hopp om en välvillig recension, måste inte leva för evigt i våra bokhyllor. Den kan slängas.

Kläderna som aldrig används får säljas, skänkas eller kastas bort. Det är bara att inse att 40-pluskroppen inte kommer passa i de smala 30-plusklänningarna igen.

Gör du aldrig våfflor, släng våffeljärnet, eller ge bort till en student. Använder du inte smörgåsgrillen, ge bort till samma student.

Vi måste städa fram värdet på föremålen. Kantstötta koppar, trasiga lakan och gammalt smink: släng. Överflödiga hammare och skruvmejslar, kappor, jackor, väskor och sedan länge oanvända skridskor, äggkokare och uppslagsverk: Sälj om du orkar. Skänk till Stadsmissionen, Saronkyrkan, Eriksjälpen eller någon annan av alla de aktörer som specialiserat sig på att låta begagnat bli utsatta människor till nytta på olika sätt.

Mina barn tycker om att rita. I många år köpte jag enorma mängder tuschpennor, alltid fler, alltid bra att ha. Korkarna flög, pennorna torkade ut, men vad gjorde väl det, det fanns hur många som helst, i stora lådor, i många olika lådor, på olika ställen. Här barn, rita! Till slut blev jag så trött på alla tuschpennorna, varav hälften alltid var uttorkade, och som fanns precis överallt i hela huset. Jag slängde allihop och så köpte jag en ensam ask med dyra pennor till vart och ett av barnen. ”Vill du rita? Då tar vi fram dina pennor. Stoppa tillbaka dem när du är färdig.”

ANNONS

Nu ett år senare, är uppsättningarna fortfarande nästan intakta. Tingen fick ett värde.

Det är ett hårt jobb att göra sig av med saker, särskilt när man ska avgöra vad som möjligen kan komma till användning hos någon annan. Men det är det som är meningen. När du har lagt möda på att göra dig av med allt det där som bara tar upp plats, är du försiktigare med att fylla på med billigt skräp igen.

Läs en bok om hur resurskrävande snabbmodesindustrin är, om mikroplasterna som hamnar i havet när man tvättar plaggen. Läs Aftonbladets reportage om hur våra avlagda kläder dumpas i fattiga västafrikanska länder och förstör både miljö och marknad. Det hjälper mot driften att köpa toppar för 149 kronor som man kanske använder tre gånger.

Gå inte på marknadsföringen från företag som profilerar sig med slogans om ”hållbart mode”. Det är alltid mer hållbart att inte köpa en ny blus än att köpa en ny blus.

Fråga svärfar om han har en extra borrmaskin i stället för att köpa en ny, det har en svärfar nästan alltid.

Man vänjer sig, och vi är extremt vana vid att nås av en outsinlig ström av säljbudskap, varje dag. Köp, köp, köp. Frågan man oreflekterat ställer sig är inte om man ska köpa, utan vad man ska köpa. Roa dig någon dag med att räkna. Räkna annonserna på facebook, på buss och spårvagn, på reklampelare och på nätsidorna du besöker, i radio och poddar, på tv och youtube, i mejlen, och i sms från kedjorna där man är övertalats att vara ”medlem”.

ANNONS

Det kan vara nyttigt att medvetandegöra den massiva köppress vi ständigt befinner oss under. Sen skrattar du månglarna i ansiktet och påbörjar ett köpfritt år. Inget utom mat och det allra nödvändigaste, (som vantar och födelsedagpresenter till barnen!). Vad skulle hända då, tro?

Att inte konsumera kräver självdisciplin och ett stort mentalt överskott. Det är, lustigt nog, uttryck för att man lever ett bekvämt och privilegierat liv. Det är ett privilegium att få göra sig fri från konsumismen, för att kunna börja knyta an till tingen på riktigt.

Slutmålet är inte att leva i en Marie Kondo-himmel – ni minns den japanska städgurun på Netflix? – där varenda föremål du äger tänder en gnista av lycka inom dig. Så kan ingen leva. Man kan behöva saker som inte är direkt underbara, inte minst om man har barn, eller bil, eller hus, eller trädgård.

Syftet är att slippa ur konsumismens grepp, att sluta ösa ur en brunn som ändå aldrig kan släcka den existentiella törsten. Det är ett slags fasta, något man frivilligt avstår från, för att få ett skarpare fokus på andra saker i tillvaron. Och för att börja se vad man har och bli tacksam för det.

comments

Kommentarer

Vad tycker du?

Här nedan kan du kommentera artikeln via tjänsten Ifrågasätt. Märk väl att du behöver skapa ett konto och logga in först. Tänk på att hålla god ton och att inte byta ämne. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Inlägg som bedöms som olämpliga kommer att tas bort och GP förbehåller sig rätten att använda kommentarer i redaktionellt innehåll.

ANNONS