Välfärden är i akut behov av pengar. Det var finansminister, Magdalena Anderssons, bistra budskap inför ett glest pressuppbåd på Rosenbad igår. Enligt finansministern kommer kostnaderna att stiga successivt och om sju år kommer det fattas 90 miljarder kronor årligen bara för att bibehålla dagens standard på olika välfärdstjänster. Det är mycket pengar och motsvarar ungefär en tiondel av statsbudgeten.
Andersson framhöll den åldrande befolkningen som en viktig orsak till kostnadsökningen. På en direkt fråga kunde hon dock inte svara på hur stor andel av de 90 miljarderna som beror på denna faktor. Man anar att finansministern vill framhålla den utgiftspost som har störst legitimitet hos skattebetalarna. Givetvis bör vi ta väl hand om våra gamla föräldrar och mor- och farföräldrar. Få motsätter sig att betala skatt till äldrevård och sjukvård. Många kan nog till och med tänka sig att betala mer än idag om de kunde vara säkra på att pengarna gick just dit. Men kan vi det?
Det är förstås omöjligt att utforma välfärdssystemet så att varje krona används maximalt effektivt och går till dem som behöver insatserna bäst. Men ska betalningsviljan finnas där måste strävan hos de ansvariga att nå dit ändå finnas.
Socialdemokraterna gick inte till val på att säkra äldrevården. Deras paradnummer var en ”familjevecka”, det vill säga en extra semestervecka för barnfamiljer. Enligt Nordeas chefsanalytiker, Torbjörn Isaksson, skulle kostnaden för detta uppgå till 50 miljarder kronor om man räknar in den förlorade arbetsinsatsen (DI 29/8-2019).
I och med Januariöverenskommelsen kapades familjeveckan till tre dagar. Men ska välfärdens kärna, det vill säga vård, skola och omsorg, hållas intakt så kommer Sverige inte ha råd med några kostnadsdrivande reformer. Några större skattesänkningar kan det heller inte bli tal om, såvida de inte på ett trovärdigt sätt ökar arbetskraftsutbudet. Även med ett bibehållet skattetryck kommer det krävas prioriteringar och nedskärningar på utgiftsposter som inte är nödvändiga eller saknar stöd hos väljarna.
Ett bidragstak som Moderaterna föreslagit är ett sådant steg. Det bör aldrig vara mer lönsamt att leva på olika understöd än att arbeta, såvida man inte arbetat in ersättning från till exempel a-kassan. Men det kan även finnas skäl att dra ned på olika subventioner till medelklassen. De flesta ekonomer är överens om att ränteavdragen borde fasas ut. Ändå vågar inte de stora partierna ta i denna heta potatis. En stram migrationspolitik är förstås också en nödvändighet i sammanhanget. Utöver de stora direkta och indirekta kostnaderna för migrationen så bidrar befolkningsökningen till att sätta press på all offentlig verksamhet och sänka tillväxten per capita. Att en del av dagens asylsökande förhoppningsvis kan få jobb inom den offentliga sektorn, och därmed täcka upp en del av personalbristen, ändrar inte på detta faktum.
I praktiken kommer politikerna behöva prioritera mellan olika utgiftsområden. Möjligheten att effektivisera offentlig verksamheten är ofta begränsad. Åtminstone om vi talar om själva kärnverksamheten. Lärare, sjuksköterskor och äldreomsorgspersonal jobbar redan i slimmade organisationer. Budgetmässigt skapar teknikutvecklingen i till exempel sjukvården både vinster och kostnader. Möjligen kan byråkratin minskas en del.
Ska sedan den enorma personalbristen på många ställen, exempelvis inom vården, kunna mötas så kan inte arbetsvillkoren bli sämre – enligt finansministern måste minst hälften av alla som går in på arbetsmarknaden de närmaste åren ta anställning i det offentliga för att täcka behoven. Dubbelt så många som normalt. Det är en alarmerande siffra. I praktiken underskattas kostnadsökningen då lönenivåerna lär behöva stiga för att fylla platserna med utbildad personal.
Utmaningen underlättas inte av att problemen ser väldigt olika ut i olika delar av landet. Stadsledningskontoret i Göteborg varnade för två år sedan att staden kommer ha ett underskott på 5 miljarder kronor även vid en helt oförändrad servicenivå år 2035.
Värst ser det dock ut på mindre orter långt från storstäderna. Om elva år beräknas andelen personer över 80 år vara dubbelt så stor på landsbygden som i storstäderna. Städerna kommer att behöva hjälpa sina ”fattigare kusiner från landet”. Men framförallt måste glesbygdskommunerna ges förutsättningar att klara sig själva. Ett bättre företagsklimat på landsbygden, genom riktade åtgärder som till exempel statliga skattelättnader, är på många sätt bättre än ren omfördelning.
Just nu går utvecklingen åt fel håll. 40 kommuner, många på landsbygden, har flaggat för att de kan tvingas höja kommunalskatten nästa år, enligt Sveriges Kommuner och Landsting. Det är fler än under finanskrisen för tio år sedan – trots att vi befinner oss i brinnande högkonjunktur. Räkna med att välfärden kommer stå i politikens centrum under 2020-talet.
