I partiledardebatten i söndags nämnde Ulf Kristersson att de 28 sämsta skolorna i Sverige är kommunala. Han grundar sitt påstående i en granskning av Skolinspektionen som har undersökt skolornas resultat, men alla som har grundläggande kunskap om skolsystemet förstår att Skolinspektionen granskade vilka elever som går på skolorna och inte skolornas kvalitet.
På den skola där jag arbetar tar vi emot elever i förskoleklass som inte kan formulera en korrekt mening på svenska och elever som inte gått i förskola trots att de är födda i Sverige. Det gör att eleverna börjar sin skolkarriär med ett stort underskott i svenska språket.
En stor del av våra elever lämnar årskurs tre med ett basordförråd och då blir det svårt att klara skolarbetet på mellan- och högstadiet. En konsekvens av bostadssegregationen är att elever byter skola flera gånger under grundskolan vilket påverkar kunskapsutvecklingen. Våra skolor har många elever som inte bor i en bostad som är villa, radhus, bostadsrätt eller i en bostad med ett förstahandskontrakt.
I Sverige har vi inte heller vett nog att reglera i vilken ordning man studerar ett specifikt delämne i grundskolan vilket får konsekvensen att elever som ofta byter skola missar hela kunskapsområden. Det börjar elever i förskoleklass som inte kan äta med kniv och gaffel, inte kan hålla i en penna och som aldrig varit i en grupp med andra barn. När eleverna inte gått på förskola behärskar de inte sociala uppförandekoder vilket gör att det uppstår konflikter mellan eleverna.
På min skola gör vi samma screeningar som alla andra skolor i Sverige och majoriteten av eleverna får rött på området ordförståelse. De har ett så stort underskott i svenska språket att de inte har en chans att komma i kapp de barn som växer upp i socioekonomiskt starka områden. På min skola har vi högläsning dagligen men innan läraren kan börja läsa måste han eller hon förklara alla svåra ord som finns i texten. När lärare ska gå igenom ett nytt område i matematiken måste de gå igenom ord och begrepp. Vi måste sätta ord i nätverk och sammanhang för att eleverna ska befästa orden.
Eftersom eleverna vistas i en miljö på fritiden som också har underskott på svenska språket blir det svårt att befästa orden vi lär dem. Ord som initiativ och förutsättning är svåra, eller att veta vad alla kroppsdelar heter på svenska. Det är bland annat detta som gör att man inte kan titta på skolresultaten och säga att skolor i särskilt utsatta områden är dåliga skolor. När vi lyckas få eleverna att börja läsa, skapa ordförråd på svenska och när de börjar fungera i grupp har de gjort en enorm progression från där de befann sig när de var sex år gamla. Vi lyckas bra trots oerhört svåra förutsättningar.
Jag önskar att lagstiftarna vore mer ödmjuka inför det enorma arbete lärare och rektorer investerar i eleverna i särskilt utsatta områden. Lärare och rektorer vet vilka insatser som krävs för att kompensera för det hemmet inte kan ge. Det våra elever behöver är lästräning och stödundervisning, insatser som är förenade med en kostnad eftersom de kräver lärartimmar. Det är svårt att utföra det kompensatoriska uppdraget på det sätt vi behöver när grundskolan finansieras på ett ineffektivt sätt.
I min rapport Nyckeln till grundskolans finansiering har jag undersökt hur Sveriges kommuner hanterar strukturersättningen och i år finns det 86 olika sätt att räkna fram socioekonomiskt index. Kommunerna omfördelar mellan 1,1 – 20 procent av skolpengens grundbelopp utifrån socioekonomiska faktorer.
Strukturersättning är skolans myndighetsuppdrag, det vill säga att fördela resurser utifrån elevernas behov. Lägg därtill att hemkommunens ansvar att tillhandahålla skolplatser är ofinansierat med nuvarande lagstiftning. Det sammantaget gör att Sveriges rektorer inte får de ekonomiska förutsättningar de behöver för att säkerställa att alla elever klarar grundskolan med fullständiga betyg.
Områden som Hammarkullen, Rinkeby och Husby är särskilt utsatta områden. Men de är också särskilt givande områden att arbeta i. Jag har en förhoppning om att mandatperioden 2022–2026 kommer innebära konkreta samtal och kompromisser för att komma till rätta med skolans finansieringsproblem. Det är först då vi kan börja minska skolsegregationens konsekvenser för eleverna i särskilt utsatta områden.
