Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt GP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut

Alice Teodorescu Måwe: Skymf mot brottsoffren att inte utvisa fler

Sverige måste sätta press på de länder som inte tar emot sina egna medborgare.

GP Ledare är oberoende liberal. Fristående gästkolumnister representerar ett bredare politiskt spektrum.

En man från Iran har 18 punkter i sitt brottsregister, bland annat ett mord på en äldre kvinna som han försökt lura på pengar. Han har dömts till utvisning vid flera tillfällen men ändå lyckats hålla sig kvar i Sverige i 20 år. En annan man, från Somalia, döms till fängelse och utvisning efter våldtäkt mot en 17-årig tjej, men också han blir kvar och åker senare fast för bland annat rån.

Varje år döms i snitt 670 personer till utvisning efter avtjänat fängelsestraff i Sverige. Men i mer än tio procent av fallen verkställs utvisningen aldrig av olika skäl. Till sådana skäl hör att gärningsmannen kommer från ett land där han riskerar död, krig eller tortyr eller att mottagarlandet vägrar att ta emot sina egna medborgare om de inte återvänder frivilligt. Till de senare länderna hör Irak, Iran, Somalia, Libanon och Eritrea.

I P1-programmet ”I lagens namn” (16/8) intervjuar journalisten Josephine Freje en kvinna som utsattes för våldtäkt och misshandel av en man som efter avtjänat fängelsestraff nu rör sig fritt på svenska gator – trots att han skulle ha utvisats. Kvinnan berättar om rädslan att mannen ska söka upp henne, liksom samhällets svek gentemot brottsoffren. I en intervju konstaterar hon att hon ”känner sig sviken av de politiker jag tidigare stött. Det här är en viktig fråga för mig i nästa val. Jag har ändrat uppfattning, jag är inte lika vänster som jag var tidigare” (Expressen 16/8).

Men det blir värre. Enligt den praxis som programmet redogör för får utländska medborgare straffrabatt motsvarande 10-20 procent om de utöver fängelsestraffet ska utvisas, helt oavsett den faktiska möjligheten att de facto verkställa utvisningen. Det innebär i praktiken att utländska medborgare får kortare fängelsestraff än svenska medborgare som begått samma typ av brott.

Det är lätt att känna frustration över domstolarna, men problemen har politiska rötter. Den uppenbart dysfunktionella ordning som uppenbarar sig behöver omgående åtgärdas lagstiftningsvägen. Det skulle bland annat kunna göras genom ändringar av utlänningslagen så att gärningsmannens vistelsetid och anknytning till Sverige tillmäts mindre vikt liksom att kravet på brottets svårighetsgrad sänks.

Dessa ändringar skulle emellertid inte förändra det faktum att Sverige är bundet av en rad internationella konventioner, eller problemen med länder som ej tar emot medborgare som inte återvänder frivilligt. Sverige måste därför öka pressen på nämnda länder. Man ska nämligen inte underskatta den brottspreventiva effekten som en ökad andel utvisningar skulle kunna medföra.

Få saker skadar allmänhetens tilltro till, och i förlängningen acceptans för, migrations- och integrationspolitiken som utlänningar som kommer till Sverige och begår brott. Dessa kriminella personers agerande påverkar dessutom, i nästa led, synen på de skötsamma individerna av utländsk härkomst. Men också tilltron till rättsstatens förmåga att upprätthålla tryggheten riskerar att skjutas i sank när det visar sig utländska medborgare kan ägna sig åt seriebrottslighet utan att de tvingas lämna landet.

Den som kommer till Sverige och begår brott bör ha förverkat sin rätt att vistas här. Allt annat är en skymf mot de drabbade brottsoffren.